känslan då man inte räcker till

... är fan den värsta enligt mig, jag blir helt deprimerad (som om jag inte vore det redan) av att känna så.
speciellt eftersom man vet att man alltid kommer att vara mer eller mindre samma person under hela sin livstid.
okej att man inte kan gilla alla eller bli gillad av alla, men det är så svårt att acceptera.

egentligen vill man bara pissa på allt och alla och leva sitt liv helt ensam, fast en annan sida av sig själv vill ju ha den där närheten.


det börjar bli oerhört tröttsamt att skriva om skit som detta, och möjligtvis mer tröttsamt för er som läser det.
men när jag väl hamnar på botten så måste jag göra något åt det, och att skriva är lättast. (även fast det är frestande att slå ihjäl sig själv)