bitter

och så tvingades man att gå på en jävla studentmottagning ändå. en tillställning då man firar och är glad för vad någon annan har åstadkommit, den bästa dagen i livet som ung. en annan vill därifrån redan efter att första minuten har gått, då man insåg att man måste vara social och hälsa på andra människor.

jag vet inte riktigt varför, men oftast på lite mer festliga tillställningar med mycket folk så brukar jag bli deprimerad. en av anledningarna brukar vara att jag känner mig ensam, men jag tror inte att det är därför det tar så hårt på mig att vara bland folk. det kan säkert också vara att jag känner mig så socialt missanpassad och awkward, samtidigt som att jag ser att andra är så trevliga och socialt smarta.

jag gillar den mörka sidan av mig själv, samtidigt som att andra kanske bara tycker att det är stört.
brukar sällan uttrycka mig för mina föräldrar, men hade en dålig kväll häromdagen vilket slutade med att pappa inte förstod varför jag hade en sådan negativ syn på både människor och världen. han tyckte att man skulle göra det bästa och roligaste av livet medan man fortfarande lever.

.... jag förstår inte hur han tänker. varför vara förblindad och skratta sig igenom livet? jag finner det helt jävla ointressant. när jag tar kontakt med nya människor så rymmer jag nästan direkt om dom verkar ha en lite väl positiv syn på livet.

men samtidigt, det vore säkert fint att vara glad. och jag kanske skulle kunna bli gladare om jag uppsökte hjälp. för jag börjar nästan tro att det inte är helt normalt att må såhär, men återigen: vem fan vill vara normal