Det här med vänner

Jag har alltid varit en ensamvarg som man kallar det. Jag har väldigt många vänner men ändå har jag alltid varit en ensamvarg. Jag brukar prata med mina föräldrar om mina vänner när de t.ex. frågar vad jag gjort osv och de har nämnt att jag alltid umgås med nya vänner, nya namn de inte hört förut. De brukar ställa frågan att om jag har några vänner som jag faktiskt umgås med mer konstant, liksom lite mera av riktiga om man kan kalla det för det. Jag brukar svara ja men svaret är egentligen nej när jag tänker efter.. Jag vet inte men jag kan inte hjälpa att bli avundsjuk när jag ser folk som lägger upp bilder eller skriver om att de har umgåtts med sin lilla grupp av vänner, en sådan där liten grupp man ofta ser i filmer eller i serier, den där gruppen vänner som står varandra väldigt nära. Så vart är jag? Jo, jag är den som kommer och går mellan dessa grupper, den där vännen som finns där men aldrig är med i gruppen... och jag har försökt det har jag, att hitta min egen lilla grupp av vänner som alltid kommer att vara nära, en grupp som hittar på saker tillsammans men jag har aldrig lyckats och det blir svårare desto äldre jag blir. Alla har redan sin grupp och det är svårt att försöka bli en del av en grupp..

Jag vet inte om det är dumt av mig att tänka så när jag har så många vänner men jag kan inte hjälpa det..
Jag vill ha den där gruppen.. jag är trött på att hela tiden känna mig utanför, jag är trött på att nästintill ingenting händer i mitt liv om inte jag tar initiativet till att skapa nått... Jag har lust att bli inbjuden till saker utan att känna utanför...

Jag vet inte.. börjar bli känslosam så ska sluta skriva nu.. fastän jag nog har mer att säga..
Förlåt för wall of text..