Nykarias blogg

http://nykaria.blogg.se/

Man oroade sig över allt och ingenting när man var barn, eller ja - mindre. Man kan väl inte direkt säga att jag är vuxen nu.
Varje liten gest, uttryck och ansvar var bara en lek.
När saker blev för jobbigt var det bara att fly hem till mamma igen, krypa ner i hennes säng och så var allt som bortblåst. Där var man trygg, hos mamma var man odödlig och starkast i världen.
Sedan, ja, då växte man upp och fick smaka på livets bittra kakor. Och nu kan man inte längre fly. Man sitter fast som i ett klibbigt spindelnät och hur mycket man än kämpar så kommer man aldrig någonsin att vara lika trygg igen.
Hussad hit och dit, bland psykologer och kuratorer. Nåt var ju fel på mig, jag kan inte vara frisk. För ingen är ju riktigt frisk, alltid finner man något som avviker från det normala.
Borderline.
Innebörden vet jag inte. Varför vet jag inte. Svaret blir föralltid dolt. Ligger det i barndomen? Vet inte, för den biten kan jag inte minnas – vågar jag minnas? Glömska skapar kroppen oftast som skydd. Nåt måste ju hänt?
Enstaka, oviktiga saker minns. Är inte ens säker på det i och för sig. Visualisera upp barndomen från berättelser av andra – berätta för mig och jag tror dig.
Jag vet inte vad som är sant och vad som är falskt. Alla kan mer eller mindre sitta och blåljuga mig rakt upp i ansiktet om vad som skett under min uppväxt. Jag kan aldrig komma fram och säga ”Nej, men hörredu – det där hände faktiskt inte, för det minns jag!”
Jag önskar jag kunde. Men jag kan inte.
Jag kan inte.
Vad ska man egentligen säga om något man inte minns? Det är ganska jobbigt när saker och ting kommer till det stadiet där man eventuellt sitter i en liten grupp och ska berätta sitt finaste barndomsminne, eller kanske någonting ifrån barndomen. Och då sitter man där, har inte en susning. Man vill vara som alla andra, men vet att man inte kan.
Det blir ens tur, man letar fram ett litet leende på läpparna (för det är ju sånt folk förväntar sig) och säger artigt och glatt ”Jag minns inte min barndom!”
Då var den delen borta och igenputtad, tills någon harklar sig och säger ”Ja, men något litet minns du väl” – man sväljer hårt och biter sig i läppen. Letar fram det där leendet igen, och säger artigt ”Nej, tyvärr.”
Munterhet.
Det är sånt folk förväntar sig, så man lägger väl an den fasaden. Visar att man har roligt, man skrattar, ler och skämtar. Stojar runt som en toka och låtsas vara helt galen, när man egentligen bara, innerst inne, vill slita sönder sitt hår och skrika ut hur man faktiskt inte orkar.
Men vad händer då? Alla som stirrar, alla som då tänker ”Jaha... hon är en sån där som mår dåligt hon. Finns såna överallt.”
För det är sånt folk gör. Det är sånt människorna gör. De agerar och ger förutfattade meningar, utan att man ens ska få chansen att förklara sig.
Men vad finns det att förklara? Jag kan ju inte säga ”Jo, men visst vettu – så är det, men det beror ju på min Borderline!” med ett leende på läpparna och låtsas som att jag är lika normala som dem.
Men man kan inte skylla på sånt, även om man så ofta och gärna gör det.
Jag vet fan inte ens vad Borderline egentligen är, ändå har jag det.
Umgänge.
Svårt, jobbigt och otroligt irriterande.
Jag må visa min glada sida, och ja – egentligen uppskattar jag när folk vill umgås med mig. Men likförbannat känner jag mig så jävla ensam. Och det spelar egentligen ingen roll hur mycket folket umgås för att de vill, eller hur mycket de faktiskt vill hjälpa mig.
Vad kan hjälpas? Jag visar en fasad. Ni vet säkert inte vem jag egentligen är, även om ni tror det. Vem vet, jag kanske ljuger för er hela tiden? Hur kan ni vara säkra?
Går inte att vara säker. Jag kanske ljugit om precis allting. Jag kanske ljuger nu.
Lögner.
Lögner skapar svek. Lögner skapar ångest. Och jag måste ju ljuga enormt om jag nu har såpass mycket ångest som jag har. Vad är ångest?
Märks det att jag är förvirrad?
Det finns en låttext som passar in, och som alltid kommer att passa in.

”Det står skrivet i pannan att man väcker en ångest när man släcker en annan.”

Säger du att det inte är sant ljuger du.
Vi alla ljuger.

God natt.