Hopp för männskligheten?
Idag hade vi vår sista bildlektion innan terminen slutar. Som en sista uppgift fick vi gå ut och teckna. jag gick omkring en stund, innan jag fastade vid ett staket, där en kapprifol blommade bakom. Jag satte mig på staketet mittemot och började teckna. mellan mitt motiv och mig går en gång som leder från stora ingången till matsalen, så det gick helatiden förbi folk.
Efter att ha suttit ett tag började bilden att komma till liv. Jag var koncentrerad, men i ögovrån såg jag ändå att en person gick förbi, men sedan stannade upp någon meter bakom mig och backade tillbaka, baklänges. Jag tittade upp när jag märkte att han stanade precis framför mig, och såg in i ett par blå ögon. En gymnasieelev tittade lite på min skiss, log mot mig och sade:
"Vad fin." log igen, och gick iväg medans jag haspade ur mig ett "tack så mycket"
Jag blev väldigt glad. Inte för att jag fick beröm, utan för att han var modig nog att säga det. Folk idag är så jävla kalla, och bryr sig inte om någon än sig själva. man får inte äns ett "ursäkta" om någon knuffar omkull en på stan. Men den här killen vågade. Han gjorde en annan människa glad, utan att ha mött personen innan.
Så...jag tänkte, att det kanske fortfarande finns hopp för männskligenheten... trotts allt....