Röra vid kall eld

Han satte sig ner och sucka. Lusten hade försvunnit och kvar var en slocknad flamma. Kroppen gjorde ont, speciellt bröst regionen, där någon hade knyckt ihop hjärtat till en pappersboll. Han mådde illa och kände igen den där tunga känslan. Den där tyngden som fick honom att dra händer och ben i marken så han lämna ett spår av svart sörja bakom sig. Det luktar illa och sprider sig. Vännerna och familjen känner det. De ser viruset som slagit rot och gräver sig djupare in i tankarna.

Färgerna grå och svart blir dominanta. Tillslut blir man färgblind. Sedan försvinner konturerna. Till sist står man på en öde plats där dagarna är mörkare än midvinternattens stjärnklara kvällar. För att ta sig fram behövs ljus - en ficklampa - annars är man dömd att vandra tills marken faller.

Det finns människor som har ljuset man letar efter. Många vill dela med sig av det. Men han tror att de ljuder. Han tänker att han inte vill ta i deras färglösa facklor. Mörkret är säkerhet, men också ett fängelse. Varför skulle någon vilja dela med sig av sin fackla till en blind fåne? Han, vars ljus slockna för att den inte klarade av att hållas vid liv när hårda vindar smekte den. Fick han ta del av deras eld skulle ljuset slockna, och då har han spridit den giftiga sörjan vidare.

Han bär gyttjan och facklan blev dränkt.