Min långa historia om mitt liv..

Hej nu ska jag berätta om min barndom som jag egentligen aldrig har haft. Jag har haft en dålig barndom, mina föräldrar har slagit mig och jag blev mobbad i skolan i Polen och varje dag efter skolan så grät jag och ville inte finnas, men man får tänka att alla har lika jobbigt hemma som jag själv. Sen 2009 flyttade jag och min familj till Sverige för att min pappa hade jobb då, en dag var min pappa så våldsam att han låste in mig och mina två stora syskon i ett rum. dem öppnade fönstret och hoppade ut och lämnade mig ensam i det mörka rummet medan mamma och min lille bror var ute och ringde polisen. Efter några timmar kom min och minas syskons morbror och räddade mig fån min egen pappa. Jag blev lycklig och trodde att mitt mående skulle försvinna för alltid och där hade jag fel, istället mådde jag ännu sämre för varje dag som gick utan att någon fick veta det! Jag började gå i skolan igen men den här gången blev jag överraskad för jag visste inte att det fanns hörselskadade barn som jag. Och det fanns lärare som var snälla och hjälpsamma.
Den 30 maj fyllde jag 11 år och det var då jag fick mitt självskadebeteende och det var på fritids jag började skada mig med ett glas som låg på marken. Min mamma visste inte då så jag var tvungen att ljuga för henne om att jag hade stukat handen. Men alla fritidslärarna visste inte varför jag började skada mig, dem sa åt mig att aldrig jag ska göra om det. men år 2014 hamnade min pappa i finkan alltså fängelse du förstår säkert. Men i alla fall så skaffade min mamma en pojkvän som hette Erdan Ali och honom avskydde jag resten av hela mitt liv! Han tvingade min stora syster att städa och laga mat och så klart att to hand om mig och mina syskon, ingen tonåring ska behöva göra det.
Väl när min stora syster rymde till en kompis, så väckte mamma mig för att jag skulle ta hand om mina syskon som sov. sedan kom mamma hem med min stora syster, mamma slog min stora syster hela tiden och skrek på henne, jag gjorde ingenting åt det för att jag inte vågade säga not. En dag fick min stora syster hjälp av socialtjänsten och hon placerades hos en fosterfamilj i Mariestad, Men när jag, mamma och syskonen flyttade till Båstad och där i skolan blev jag också mobbad av mina klasskamrater utom lärarna som var super snälla mot mig.
Mitt helvete började år 2015 i Båstad! Erdan tvingade mig och städa hela huset, laga mat och ta hand om syskonen, jag fick inte leka som en vanlig tonåring men istället blev jag
behandlad som en vuxen person. Den 11 november 2015 så bad jag om hjälp, jag skar mig en sista gång för jag trodde att jag skulle sluta skada mig och där hade jag fel igen. Dagarna gick och jag sämre mådde och skadade mig mycket också, fostermamman gjorde ingenting åt det så jag skadade mig ännu mer.
Den 5 april 2016 så rymde jag till Malmö sedan till Båstad och till Malmö igen och sov hos en underbar kille Ps (han är inte min pojkvän!) utan en vän som jag litar på väldigt mycket. Sedan ringde min soc till mig och det jag inte visste är att jag skulle bli inlagd på psyket i Malmö och efter det flyttade jag till en underbar fosterfamilj men jag var där i fyra månader sen gav jag upp, blev inlagd på psyket igen inte kul! Sen kom jag till en behandlings hem utanför Kristianstad men jag blev mer och mer deprimerad så jag blev inlagd på psyket en sista gång.
Jag mår lite bättre men vissa dagar mår jag dåligt alltså så pass dåligt att jag inte äter någonting men ändå äter jag för jag behöver energi! Under alla dessa år har jag alltid velat skada mig på olika sätt och jag lyckas nästan alltid. Bara genom att skära mig med olika verktyg på handlederna, i 5 år har jag hållit på att skada mig och visst jag kanske har lyckas med att inte skada mig på en månad och under alla mina år har jag aldrig förstått någonting alls, som att må dåligt eller att skada sig och det har jag aldrig förstått men nu förstår jag och ändå försöker jag sluta skada mig men det går inte. Jag vill inte heller att ha ärr i hela mitt liv och det kommer jag ha om jag fortsätter göra dumheter. Tänk att man skadar sig och människor ser dina ärr då blir dem rädda för dig och ingen kommer vilja vara med dig, det samma sak om du vill dö så kommer du att ångra dig och det är inte bra alls. Det är inte bra att hålla på så där att skada sig och skrämma folk genom att säga att du ska ta ditt liv och det har jag slutat med, för jag tycker att det inte är bra alls när man håller på sådär hela tiden.
Jag gjorde saker som jag ångrar mig, som att ta saker från andras hem typ som pengar det var då jag bodde hos min mamma och jag gör inte det längre och det är jag nöjd med också. Man får må dåligt men man får inte låta det ta över en bara sådär och jag vet att alla människor har det jobbigt och som har det värre!
Jag kämpar varje dag för att må bra och jag lyckades må bra i två månader och jag har inte heller skadat mig på mer en två månader och det är jag stolt över! Jag vet också att det blir tufft men jag klarar det, det vet jag. Jag är glad att mina syskon finns för mig
oavsett vad som än händer och jag har inte kontakt med dem alls, men så småningom kommer jag få träffa dem. Jag ska må bra för min skull och inte för andras skull.
Om jag någonsin får må bra så ska jag göra det för min skull, om jag ska lova andra så lovar jag inte det som jag egentligen ska lova, så istället lovar jag mig själv och då håller jag det jag lovar.

såå det var en historia på vad jag har gått genom osv..
nu så bor jag hos en annan fosterfamilj som jag älskar skit mycket!!
Killen som min mamma var tillsammans med, nu är min mamma inte tillsammans med den idioten som jag hatar som tur!

Skriv vad ni vill för jag orkar inte bry mig mer om vad folk tycker om mig!!!

jag älskar er!!!!! <3 <3