M'yäääh...
Fyfan. Jag hatar det här. Jag hatar verkligen det här. Det känns så fel, så otroligt fel verkligen. Känns som om att jag kommer att använda väldigt mycket 'verkligen' också...
Varför gick allt så jävla fel? Var det meningen att det skulle göra det? Var det verkligen det? För det känns som om att allt tog slut alldeles för fort. Fast det kanske var meningen, eftersom början gick så jävla snabbt också, även om vi försökte sakta ner allting lite... Men det känns inte som om att det var meningen! Det gör det verkligen inte!
Och sen att vi inte ens pratar längre... Okay, jag vet inte om jag skulle få fram ett enda ord om jag snackade med dig irl, men fortfarande... Vi mer eller mindre ignorerar varandra... Det känns verkligen inte bra... Jag saknar dig, så otroligt mycket. Jag tänker fortfarande 'Oh, vad epic, detta måste jag berätta!' eller 'Hahaha, fan va awesome, den filmen måste vi se!', men sen kommer jag på mig själv, och inser att jag inte alls kommer att berätta det, inte alls kommer att se den filmen med dig. Det finns så många saker jag skulle vilja dela med dig, men inte kan... Du var min bästa kompis, så jag har förlorat dubbelt upp...
Du skriver att du är en idiot, men du är verkligen inte det. Idioten här är jag, som levde i min egna lilla rosa bubbla, och inte märkte hur du mådde. Hade jag kunnat göra något annorlunda, om jag bara hade öppnat ögonen? Tror jag alldeles säkert...
Du kommer nog aldrig att läsa det här... Det här är några av de ord som jag vill säga till dig, men inte vågar...
Förlåt för att jag inte kunde göra dig lycklig.
Förlåt för att jag inte kunde få dig att må bra.
Tack för tiden som jag fick, tack för allt som du gav mig. Jag ångrar ingenting med dig, ingenting. Du gjorde mig modigare, du gav mig erfarenheter jag kommer att bära med mig genom hela livet, du gav mig en hel massa nya vänner, så jag har inget annat att säga än tack. Du var den ljusklaraste stjärnan på hela min himmel, min egna supernova, och du förblindade mig med din skönhet. Önskar bara att jag kunnat ge något tillbaka...
Jag säger att jag ska gå vidare, men när det kommer till kritan, så kommer jag att sitta där i mörkret och vänta på att du ska komma tillbaka. Jag älskade dig, jag älskar dig fortfarande, och man slutar inte bara att älska någon sådär. Det funkar inte, utan jag kommer att fortsätta att vänta på dig. Kanske kommer mina sår att läka, och kanske kommer jag att komma över dig, men det ligger inte inom en snar framtid, det vet jag. En liten del av mig kommer alltid att vara din, och den delen av mitt hjärta, den kommer alltid att stanna hos dig. Det var den biten som fastnade på dig under vår sista kram, en del av mitt krossade hjärta.
Så är det, och så kommer det att vara.