Framtidsångest

Ibland har jag sån sjuk framtidsångest,
idag är en sådan dag.

DET ÄR DET VÄRSTA JAG VET.

Jag är ju så trött på den arbetsplatsen jag har, ingenting fungerar som det ska och genvägar tas i precis allt.
Vi har inte ens fått veta vad våra nya löner ska vara detta året trots att det varit klart i över en månad om hur mycket vi skulle kunna få från fackets håll.
Men nej, frågade idag och chefen kunde bara säga "nej det kan jag inte svara på" vilket betyder att han inte ens börjat med skiten antagligen och det gör mig så jävla förbannad, extra mycket för att jag är den som får alla fackliga frågor på jobbet så alla kommer och frågar mig hela tiden om hur det går och DET GÅR JU FAN INGENSTANS.

JÄVLA SKITSTÄLLE. ALLA VET DET! FATTAR INTE VARFÖR INTE ALLA BARA SÄGER UPP SIG!!K!UHEOIurhfoewirsdfh4ewnoöu

men.

Jag vet ju varför, antagligen för att alla är i samma sits som mig, ingen vill jobba där men fucking ingen vill leta efter ett nytt jobb.
Nu har man ett man haft länge, man är fast anställd och man måste fucka upp pretty amazing om man ska lyckas bli uppsagd.
( Därmed inte helt ömöjligt då en fick kicken i förra veckan typ, men hon va ju speciell. )

Oh well, tillbaka till min jävla ångest som legat och pyst på mig hela jävla dagen.

Ska söka ett jobb, det ligger i stockholm.

ska jag flytta till stockholm?

eller ska jag skaffa ett nytt jobb här i göteborg?

ska jag flytta till ny lägenhet?

ska jag skaffa inneboende?

varför behöver man pengar?

varför kan man inte bara skita i pengar och vara lycklig.

WELL, jag är ganska lycklig utan pengar.
Jag är bara rädd för förändring, speciellt till det sämre.
Eller, det är ju därför man är rädd för föränding, för att det finns en chans att det blir sämre.

Ifs inte så stor chans att jobbet skulle vara sämre. hahha. men, man hamnar ju sist i personalen, och därmed först ut om något skit händer.

osäkerhet är fan det värsta som finns. speciellt när det gäller känslor.

Nä fy fan, ska skrika in i väggen lite sen söka det jävla jobbet.