Jupiter i februari. My life in visual kei rants

Funderar starkt på att åka till Köln och se Jupiter...
trots allt är jag ett gammalt Hizaki fans, från då jag första gången såg den där blyga killen i Black/ White
Det finns endel biljetter kvar i Köln
http://test-me-shop.de/tickets/jupiter-konzertticket-koln-07-02-2014.html
sist jag var dit, bilade vi igenom tyskland till Eve of destinys konsert i Leipzig på Wave gotik treffen.

Jag har inte varit på ett Visual kei live utanför Japan eller stockholm sedan 2005. Före det var jag både i paris och olika delar av tyskland för Moi dix mois, För Eve of destiny, även ungern ,slovakien, schweiz osv, men på senaste inget alls.
Första bandet att komma till Europa förrutom Eve of destiny som var inom visual kei genren var Kisaki project. Det var en mäktig upplevelse då jag var stort Syndrome fans och älskade Vidoll och fick både Jui och Kisaki i sina väldigt enkla "host" wannabee Kisaki project utstyrslar...jag älskade Paris och då var jag fortfarande Lolita, och vandrade runt i närliggande kyrkogårdar osv för att ta bilder och utforska...i Mana platådojjer är det minst sagt spännande att försöka gå upp för sådana stentrappor och kullerstens stigar...
2006 var mitt år i visual kei historien då jag såg 103 live på ett år, då kom man in i hela biten, att se samma band ofta, följa med i bloggar, träffa fans, träffa artisterna på Födelsedags event partyn och alla möjliga spec events.
Se Metis gretel i stup fyllan på nyårsafton, snubblandes in från bandbilen, kamijo också lite onykter o lullig, Hizaki sittandes på ett par högtalare på scenen med en look som sa " hoppas inga fans kommer upp hiiiiit"

jag har många sådana minnen. På en bar i Shinjuku när Kagerou vocalisten knackade mig i axeln och trodde stenhårt att jag var en av hans groupies och åkt från Paris kvällen innan och tagit reda på att han skulle festa just där, och hur jag förvånat och lite irriterat undrade " vem fan e du då?" (han knackade ju dunkande rakt i mig, och jag såg inte ens att han satt där) han sedan spydigt svarade " DA I SU KE!!"
haha....
Jag träffade Daisuke på en karaoke med lite staff från Franska visual kei events, men de skulle just in och vi skulle just lämna stället...
Ironiskt nog blev det sista gången jag kunde fått chansen att ta reda på vad han egentligen var för typ, denna väldigt självcentrerade prick som min kompis uttryckligen sagt " den där jäveln skulle jag fan slagit på käften om inte alla andra var här inne" om... Han tog sitt liv? eller gjorde en Isshi, precis halvåret efter det.


Hur jag på sommar visual kei festivalen Shikkoku no symphonie för första gången kom i kontakt med Kisaki 2003...
Jag satt med mitt visual kei live häfte hårt greppat och frenetiskt noterade alla banden som steg upp på scenen.
Man blir lite speciell när man klätt upp sig, det tror jag även alla som någonsin cosplayat vet vad jag menar med, man tar lite karaktär efter hur man stylat sig, och jag var den där " olyckliga lolitan som fick stå plats och stå längst bak i hela eventet och kämpa för att få en skymt av vad som hände där nere(egentligen orkester lokal lutandes med stolrader uppåt från scenen) Och så kommer den där jävla idiot killen o ställer sig framför mig??! han ser väl att jag redan är här och försöker se nåt?? Stampar bestämt fram, knuffar honom åt sidan o trycker mig emellan, " här var min plats" Kisaki vänder sig fundersamt? hmmm??? Syndrome makeup och allt, han ser minst sagt Kylig ut....Asagi kommer fram brevid honom...
ooh boi....tänkte jag....det kanske inte var rätt person att tjura med. Men, jag fick min plats så jag står nöjt kvar...och efter det inser jag tjusningen med att hamnat precis längst bak för, alla banden kommer ju dit upp för att kika på sina polare...^^;

Inte trodde jag heller att Kisaki skulle bli en så viktig person för mig. Jag blev ett väldigt hängivet Phantasmagoria fan senare- Aldrig hade jag på den tiden trott att jag skulle vara Gäst på både Osaka och Tokyo Last live eventen när de slutade. Jag kände mig väldigt malplacerad dock, som gäst sitter man prydligt på andra våningen och ser på, och jag hade redan betalat biljetter till spelningen för ganska mycket pengar...där satt jag bland fotografer, bandfolk och staff och kände mig ensam tills jag hörde " Pau??? har du kommit tillbaka till japan?! jag ska hälsa XXX det" Plötsligt kändes det inte så ensamt längre^^...
Sedan stog jag på presskonferensen och skålade champagne med bandet o staff och hela grejjen.
Det kommer jag alltid komma ihåg som något väldigt speciellt.

Det finns mycket sådant som hänt igenom åren...

jag saknar alla communities och chat ställen som fanns på tidiga 2000, Jag funderar fortfarande om vilka av de fans jag träffat både i japan och europa, som fortfande är med i svängen och går på spelningar...

Jag vet ju att alla tiders Lareine kamijo fans fortfarande bor i japan och går på allt som har med Kamijo att göra, som hon gjort sedan 1998---
fast hon kanske inte cosplayar honom mer....
Tror dock inte hon kommer för att se medlemar ifrån Versailles...

Det finns en charm i hela denna krets...
efter ett tag inser man att i princip alla visual kei relaterade band känner varandra på ett eller annat sätt, oavsätt om de kör den gulliga pop stilen eller gothrock eller metal osv...
Så brukade det vara med fansen med. Att vara fans av dessa band var länge för mig hela min livsstil. Man känner en kärlek till banden för det de försöker uttrycka, det de lever för. Men det var inte en såndär övergående tonårskärlek, som fangirls i västvärlden brukar ha...De lever för sin musik och i sin lilla bubbla, och fansen är deras familj. Man måste vara på plats för att verkligen se hur det fungerar. Både på gott och ont...

Ett sådant minne är när Jui /vidolls syster dog
Vi fick inte veta varför han var på sjukhus, vi fick inte veta om konsertern var insälld, bara att Jui inte kommer...
ENDÅ var spelningen fullsatt, och resten av bandet spenderade hela sin akt på att flumma runt i kanin dräkter och " var inte oroliga för jui, info kommer snart!"
¨
bara två dagar senare skulle de ha oneman....INGEN visste om jui skulle komma, alla visste dock att hans syster dog för 2 dagar sedan....
ALLA kom, spelningen var fullsatt
Och.....JUI hoppar fram på scenen. LER, rockar, kör hårt....
Mitt i konserten, vänder han ryggen till, börjar fråga publiken om hur det går i skolan, jobbet är tufft va? , går igenom tunga saker som alla troligtvis känner...
och säger....
"tack för att ni finns....DET finns ingenstanns som jag skulle vilja vara JUST NU än med er. Vart fan skulle jag tagit vägen om jag inte hade det här..."
Och det e precis det som är visual kei för mig. hela konceptet...


Nåja, jag hade kunnat skriva om olika minnen som en gammal tant i år och dagar.
Men det får räcka.

Main point var endå, jag tänkte ta mig i kragen och gå på ett Jupiter live i Köln.
om nån annan är intresserad så har jag länkat biljett

Kram