Some say love....

Jag är en kall person det vet jag, jag har fått för mig att om jag gråter så är jag svag. Jag struntar i om andra gråter men om gråter så känner jag mig sårbar och svag, det är mobbningen som har gjort det tror jag de ville se mig gråta för då förlorade jag mot dem så nu är jag ganska osårbar.
Jag har stängt av mina känslor helt nästan, det finns bara 1 människa som jag har öppnat mig helt och hållet för och det är min bästa vän Julia. Hon känner mig bättre än vad jag själv gör och vet exakt allt om mig, jag älskar verkligen henne hon är de bästa som har hänt mig i hela mitt liv.

Pga att jag har stängt av mina känslor så har jag aldrig varit kär, jag har haft pojkvänner och trott att jag har varit det men sen så har det visat sig att jag inte alls var kär i hnm, jag är rädd att jag aldrig kommer bli kär eller känna mig älskad på riktigt. Det känns som om jag tar allt för givet, jag tar mamma för givet för att hon alltid har funnits i närheten av mig, min farmor kommer ldrig dö enligt mig fast jag VET att hon kommer dö ibland tar jag mina vänner för givet!

Djur är en annan varelse som jag alltid kan öppna upp mig helt till, jag har haft katt hela mitt liv och den/de var mina ända vänner och de brydde sig inte om vad jag sa de lyssnade bara och det kändes alltid bra efteråt :)