Klagomål etc.

Det har vart en lång dag, och jag är lite sliten och jävligt trött. Jag har vart i skolan(nähä?), gått ärenden och repat.

Känns bara så surt att bli klagad på när jag kommer hem, för det var ett tag sen jag fick negativ kritik av mina föräldrar, vilket har fått mig att börja må bättre. När jag kommer hem och berättar för min hora till mor så börjar hon klaga. Vid det här laget är jag väldigt känslig mot kritik, kränkningar, utpressning osv. Det hon inte vet är att jag mår som jag mår och att jag kan ta ansvar för mina handlingar samt lära mig av mina misstag. Hon tror att jag är en dum liten skitunge på 5 år om fortfarande inte vet hur man tar på sig sin tröja, vilket gör mig så frustrerad och fylld med ilska.

Det enda problemet är att om jag säger emot så får jag skit för det, vare sig jag har rätt eller inte, bara för att min feta, hycklande jävla far inte kan låta ett bråk vara mellan två personer. Han måste alltid stå vid någons sida och klaga på hur dålig den personen är.

Och detta innebär att jag alltid måste böja mig fram och bli knullad i röven. Dag in, dag ut. Jag får aldrig klaga på mina föräldrar, bara för att ''vi är vuxna och dumma i huvet, så vi får göra vad vi vill'', håll käften. Jag blir konstant nedtryckt i en så situation, och jag pallar inte längre. Jag vill bort härifrån, flytta ut. Pallar verkligen inte mer. Skulle jag berätta om hur jag mådde skulle det leda till fler klagomål, och det är just det jag inte kan hantera.

Jag vill ha hjälp, jag skär mig själv när jag mår dåligt, och jag vill ha hjälp av mina närmsta vänner.

Jag söker ingen uppmärksamhet, jag ville bara skriva av mig för att få ut mina känslor. Jag är ingen attentionwhore. Cheers. <3