Mhmm.

Ett tjafs som uppkom bara för att jag var ärlig mot min egen padre. Jag har mått och mår så himla dåligt, men du vill inte lägga dig i eller hjälpa mig på något sätt. Det har du aldrig velat.
Det blir alltid så himla jobbigt när man hör hur bra alla har med sina padres och sen kommer jag där. Jag kan inte leva normalt, plågas och har en pappa som inte bryr sig om sin son alls.
Som sagt så märker jag att du verkar njuta av min smärta så kan väl lika gärna ge dig mer att njuta över.

I somras så har jag kuttat mig själv och mina armar såg inte vackra ut på något sätt. Dom börjar synas mindre nu, men dom kommer vara kvar där och det tar hårt att veta att jag gjort det. Kan aldrig egentligen kolla på mina armar utan att skämmas över mig själv.
Även Paula har sagt att jag inte förtjänar att vara en del av Rivera familjen.
Då ville jag bara dö.
Har funderat flera gånger på att bara avsluta allting, få det överstökat.
Men jag har kommit fram till ett beslut där jag känner att det knappt är värt det.
Men du kanske tycker det är värt det.

Jag är bruten pappa!
Hörde du det pappa? Jag är helt jävla bruten!
Men hur mycket har du brytt dig om mig under åren som jag har funnits? Knappt någonting!
Även Mimmi har proppat på mig med massor av grejer att allt är mitt fel, p.g.a att hon inte kan tro mig p.g.a allt du har sagt till henne!

Jag har knappt någon på min sida förfan!
Den enda i Rivera familjen som stöttar mig är min farbor, tio, Felipe. Han har vart snällare och stöttat mig mer än du någonsin har gjort!
Ska det vara så?
Ska det vara så att ens pappa har funnits där mindre än sin farbror? Nej!
Det ska vara fadern som hjälper mer, men så kommer jag aldrig få.

Frågan är ju egentligen varför jag skriver, jag vet att du aldrig kommer lyssna på mig ändå så.
Men jag har väl något sorts hopp antar jag.
Det har jag alltid haft.
Men det kommer jag aldrig lyckas med, jag hoppas på för mycket saker som inte kommer att ske.
Hur kan du klara av dagarna med att känna att din son mår helt åt helvete?
Jag skulle känna mig helt förkrossad.
Men som sagt, jag ser väl om jag får något svar av dig.
Måste fortsätta med mitt, lev livet pappa. Vi ses.

Och pappa det är en grej du ska veta. Hade det inte vart för mina vänner och resten av min del av familjen så hade jag inte funnits vid det här tillfället, hade vart död.

Och nu vet jag säkert att du vet att jag har skickat dom här meddelandena, men du vägrar bara att svara.