MarilynMansons blogg

Ena stunden är jag världens bästa, andra en du verkligen avskyr som mest.
Du verkar inte ens vilja ha mig, du vill bara utnyttja mig. Att prata med dig är meningslöst, eftersom du ändå aldrig lyssnar, så vafan ska jag göra? Jag vill inte förlora dig, verkligen inte. Men du ger mig snart inget annat val, än att låta dig gå. Jag kommer sakna dig, kommer gråta massor, nästan så att mina ögon svider sönder, och hjärtat inte kan slå snabbare. Men finns det något annat sätt? För det verkar ju inte så.

Folk tränger sig fram hela tiden. Vart jag än går, vart jag än vänder mig så är dem där.
Jag hör dem skriker, skrattar & ler med varan. Några bråkar också, och några sitter bara med varan och är helt tysta. De är alla där, men ändå har jag ingen. Jag sitter där själv i ett litet hörn, och jag har aldrig känt mig så ensam som jag är nu. Jag vet snart inte vad jag borde göra, eller vart jag ska ta vägen.
Shit dude, this sucks..

Sakta men säkert så lämnar du mig. Mindre & mindre bryr du dig om mig, och mer och mer dissar du.
Du som stog mig som närmast, du som alltid fanns där, och dig som jag alltid kunde snacka med.
Jag saknar dig, men inte så som du är nu, utan den du var. Varför? Varför lämnar du mig? Varför gör du det isåfall så diskret? Det är det som sårar mig som mest.
Förlåt för mina brister, och förlåt för mina ord, men det är så jag är skapad & så jag är.

Men tiden går, det kommer nya människor in i ditt liv, och du har inte längre tid med mig.
Så kanske det är bäst så, att vi bara slutar här och nu.. Säger upp våran vänskap, för att kunna låta bli att bråka & skit. Jag kommer sakna dig, eftersom du var den som lärde mig hur jag skulle hantera mitt liv.
Men det är väl bäst såhär, min "vän".

Människor som säger att dem alltid finns där för en, och alltid ska ställa upp och skit, vart är ni när man egentligen behöver er? Jo, ni backar. Varför säger ni att ni finns, att ni bryr er & att ni är där i alla lägen om ni ändå bara tänker svika? Jag är så trött på såna människor, bryr ni er inte om mig, så dra? Så jävla fucking svårt är det faktiskt inte. Usch & blä till alla er!
http://ffakesmiile.blogg.se/

Försöker stänga mina tårar inne, samtidigt som jag stänger alla andra ute. Försöker låta bli att skrika, men orkar snart inte med dethär längre. Jag går runt med tankar i huvudet, som skulle kunna få mig inlagt på psyke, för att tankarna är för hemska att ens kunna beskriva.
Jag är fast i ett stort svart hål, skriker efter hjälp men ingen hör mig. Jag skriker tills jag nästan inte har någon röst kvar, men ingen hör mig, ingen lyssnar. Ingen letar efter mig ens, för att ingen bryr sig.
Är så trött på livet, så trött på att andas & kämpa för absolut ingenting. Jag står inte ut längre, allt är bara ett helvete och tror inte jag kommer ut ifrån det heller, någonsin. Jag vill bara sluta andas, låta mitt hjärta stanna & min själ går vidare.
Att vakna upp varje morgon, och veta hur dagen kommer bli, är helt omöjligt säger dem. Mitt liv är som ett repris hela tiden, så jag vet. Och det känns alltid lika tufft, jobbigt & ensamt varenda dag.
Ännu värre blir det, när man märker att allt går till helvete med sitt liv. Jag är så jävla misslyckad, orkar fan inte mer. Allt det som jag trodde var bra, skiter sig det också! Jag orkar inte, vill inte mer.. Vill bara försvinna.