Text från ett halvt liv sen

När jag var 15 (likt på mina kaktusbilder) var jag också en aspirerande författare. Det här fann jag på min gamla dator, det är gulligt att se sina egna tankar om vuxenlivet som medelklasstonåring. Jag undrar om jag tänkte mig att jag skulle bo i storstadsmetropolen Skövde.


Hon avskydde ekandet. Ljudet när porten sakta gled igen med ett gnisslande ljud, och sedan automatiskt låstes. Det hördes alltför väl i det medelmåttigt höga trapphuset. Ibland önskade hon att hon hade bott på nedersta våningen istället för den fjärde. För att slippa att varje kväll springa sex trappor och sedan flämtande låsa upp sin dörr.
Hon visste inte vad det var som skrämde henne med den här lägenhetsbyggnaden, men mörkret gjorde henne galen. På sommaren hade det inte varit någon fara, eftersom kvällarna var barmhärtigt ljusa och solnedgången belyste hennes väg. Men nu i december var läget annorlunda. På hemvägen såg hon sig om var femte meter som för att kontrollera att ingen gick bakom henne. Och om så var fallet gick hon en omväg, bara för att slippa denne. Hon tyckte inte om att gå med ryggen oskyddad. Inte i det här området.
När hon bodde i Falköping så hade hon tyckt att Wetterlingatan var ett område av det slag som man inte gärna passerar om man kan undvika det. Alltid blev man där mött av människor som stirrade på en, tills man undergivet fäste sin egen blick i halsduken. Det var den enda platsen i Falköping som man skulle kunna vara rädd för. Och nu, i den något större staden Skövde, upptäckte hon att dessa platser var betydligt mer vanligt förekommande här. Än värre; hon bodde i ett sådant område. Det gjorde henne paranoid, hon närmast sprang till sin lägenhet varje gång hon närmade sig. Hon kände blickarna i ryggen, de brände som eld genom kappan. All form av aktivitet verkade avstanna så fort hon gick förbi. Det var som om hon bar pest eller spetälska. Egentligen var hon inte mycket att titta på, och det skulle nog heller ingen ha gjort om det vore dagtid. Det var något visst med nätterna på sådana här ställen. Likt varulven som förvandlades när fullmånen prydde skyn blev områdets invånare som besatta när skymningen inföll. Och hon kunde för allt i världen inte förstå varför. Själv undvek hon att stirra, av ren artighet. Det är hemskt att bli glodd på, oavsett vad blickarna fästs på.
Vad hon den enda som kommit till den insikten här? Hon skulle snart flytta, det lovade hon sig själv.
Hon stängde dörren med en smäll och njöt av den plötsliga värmen från hallen. Med stela fingrar hakade hon fast säkerhetskedjan och vred om låset. Blåste lite varmluft genom sina kupade händer innan hon gav sig på skosnörena. Skorna sparkade hon sedan in i väggen, som alltid när hon kom hem efter en arbetsdag på ICA. Som en symbolisk, irrationell gest. Hon var trött nu efter att ha jobbat hela veckan och det behövde hon på något sätt uttrycka. Nu fanns det ju i lägenheten ingen att direkt visa sin trötthet för, så det fick bli den stackars hallväggen som bara råkade finnas där. När hon krängt av sig skorna lade hon sig på golvet och stirrade upp i taket. Papplampan var blott ett suddigt sken i högra ögonvrån, resten var kallvitt. Hon slöt sakta ögonen och knep ihop ögonen tills hon började se lila himlakroppar och röda nebulosor framför sig. Då öppnade hon ögonen och reste sig hastigt upp. Alltför hastigt, skulle det visa sig. Hon var tvungen att hålla sig i dörrkarmen för att inte falla igen.
Köket lyste, likaså gjorde rummet bredvid som agerade sovrum respektive vardagsrum beroende på vilken tid på dygnet det var. Just nu var rummet absolut att likna vid ett sovrum, ögonlocken tyngde som om någon hängt vikter i dem. Å andra sidan skulle även köket eller badrummet med fördel kunna liknas vid sovrum, i denna oerhörda trötthet. Badkaret skulle i denna situation vara precis lika skön som någon av paradisets allra mjukaste sängar.
Hungern klagade i hennes mage, men hon kunde inte ha brytt sig mindre. Hon kastade jackan på golvet och lade sig genast i bäddsoffan, som hon inte orkade dra ut.
Hon kände sig så liten, så liten. Världen var ofantligt stor runtom henne medan hon var som en insekt. En krossad fluga på världens vindrutetorkare. Och mitt där i oceanen stod hon, på vattnet. Man kan inte stå på vattnet, och därför började hon ropa på hjälp. Men allt hennes stämband gav ifrån sig var just ingenting. Hon hördes inte bland vågorna, och hon kände heller inte halsen vibrera och när hon sakta sjönk mot botten kunde hon inte göra annat än att bara skrika, och skrika, och skrika…



Hon ryckte till och kände med ens kallsvetten rinna längs hennes rygg. Ljuset stack i hennes ögon, eftersom hon inte brytt sig om att släcka lampan innan hon gick till sängs. Hon kisade och vände sig om. Försökte att somna, men insåg efter bara ett par minuter att det var meningslöst. Hon lyfte handleden till ögonen och betraktade armbandsuret, som nu skavde hennes hud.
Tio. På kvällen. Hon hade sovit i en dryg timma. Hon satte sig med en rungande djup suck på soffkanten. Med ens verkade inte sömnen lika lockande, trots att hon fortfarande var trött. Hon lade sig ned på rygg igen, och tänkte efter. Klockan var trots allt bara tio, skulle hon då inte… Jo, visst skulle hon det!
Med viss möda reste hon sig upp och tassade ut i köket på lätta fötter. Bordet var täckt av allsköns tidningar, men mitt bland dem låg hennes gamla Nokia. Den hade varit med henne överraskande länge, så mycket som fyra år. Annars var hon mycket oförsiktig med sina tillhörigheter, men just telefonen hade klarat sig bra. Hon slog det i huvudet inpräntade numret och snart gick det fram entoniga signaler som gjorde henne ännu tröttare. Till slut hördes ett klickande och en välbekant röst hördes i luren.
- Marcus?
Hon harklade sig lite lätt och blev med ens varm när hon hörde honom tala. Mörkt, tryggt.
- Hej älskling. Hur mår du?
- Jodå, fint. Det var lite kämpigt på jobbet idag, så jag känner mig trött. Borde kanske komma i säng, men vill inte riktigt. Klockan är bara tio liksom, konstaterade han.
Hon skrattade lätt och berättade att hon faktiskt gått och lagt sig bara en timme tidigare. Och sedan drömt en mardröm. Hon hade vetat att han inte skulle sova såhär tidigt, och därför hade hon ringt.
- Vad drömde du om då?
- Det minns jag inte. Jag bara vaknade, och nu törs jag knappt somna om. Och jag vet inte ens varför, eftersom jag inte har en aning om vad jag drömde. Det är jobbigt, klagade hon och fäktade undan ett antal lösa hårstrån ur pannan.