NÄR BOTTEN ÄR NÅDD, HUR KASST SKA MAN MÅ?

Idag hade jag mitt kära SIP-möte.
Det gick inte bra. Snarare tvärtom...
Fick avslag på LSS-boende, som jag kände på mig. Motivering: har en fungerande daglig verksamhet...är typ aldrig där.
Min handläggare föreslog HVB-hem istället men psyk sa nej. Istället ska vi överklaga men lär bli ett nej igen.
Hur dåligt ska man behöva må?
Räcker det inte med att bli mobbad både på dagis/grundskola/gymnasium, ha en sjuk pappa, vara med om en skilsmässa, bli utsatt för våldtäkter, förlora en kusin via självmord, bli misshandlad, bli mordhotad, förlora både farmor och mormor i cancer, bli inlagd på både barn och vuxenpsyk, bli tvångsomhändertagen av polis upprepande gånger och självskada för att hantera ångest?
Hur mycket mer ska man orka egentligen? ):