SÅ NI VET.

Redan som 4-åring hamnade jag utanför. För jag var konstig.
Blev inte bättre i lågstadiet, hamnade utanför där också.
Folk vill inte veta av mig.
Min pappa fick en hjärntumör och det var mitt fel tyckte jag.
Började skära mig när jag var typ 8 och försökte ta livet av mig inför min bror när jag var 8-9 år.

I 4an var jag en del av killarna, eftersom tjejerna gillade inte mig.
Då hånade mig och var elaka så fort de fick chansen.
Allt fortsatte under mellanstadiet.
Mina föräldrar skildes sig och det var mitt fel.

Högstadiet var inte bättre.
Förlorade fyra kompisa, och min farfar, varav en var min bästa vän.
Jag började röka och dricka bort ångesten.
Försökte ta livet av mig inför klasskompisar och familj.
Ställde mig på en tungt traffikerad väg när vi hade orientering med skolan.
När jag försökte dränka mig i Estland hamnade jag på BUP.
Inget blev bättre i skolan, folk mobbade mig och hånade mig för att jag ville bli DJ.

Gymnasiet började bra.
Tills min kusin och farmor dog.

Allt rasade samman.
Försökte hoppa från en bro, men mamma och Marcus stoppade mig.
Blev utsatt för övergrepp och annan skit (som jag inte vill ta på bloggen).

Hamnade på BUP i somras eftersom min pappa ville att jag skulle börja med antidepressiva.
Fast då blev jag inlagd på akuten.
Och nu går jag till psykolog och läkare samt kontaktperson på soc.

Utan min familjs stöd och mina underbara vänners stöd, hade jag ALDRIG klarat detta. Tack för att ni finns i mitt liv, jag älskar er! <3