EN DEDIKATION TILL DIG, MIN MUPP.

5 månader har gått sedan vi blev tillsammans. Det som mest var ett skämt men som blev till allvar. I maj fick jag träffa dig efter lite om och men, från mina föräldrar fick du bo hos mig. Vi hade väldigt roligt den helgen. Som när du höll min hand första gången och vi gick där och sket fullständigt i vad andra tyckte och tänkte. Eller när du försökte göra moonwalk i en rulltrappa, så massa som skulle med pendeln glodde som in i helvete. Vi satt på en bänk och kollade ner på Stockholm och kysstes emellanåt. När du två dagar senare skulle åka hem, blev det jobbigt för oss båda. För vi visste inte när vi skulle ses härnäst. Jag kunde inte släppa dig ur min famn så du missade nästan ditt tåg, och på vägen hem höll jag tårarna inne. Dagarna som gick var jag väldigt deprimerad då du inte var där hos mig. Inte få höra ditt skratt eller se dig kisa med ögonen när du log, det var extremt jobbigt. Men så en dag sa jag att nu skulle jag minsann åka ner och hälsa på. Fast mina föräldrar uppskattade inte riktigt att ha sin dotter 50 mil hemifrån. Jag trodde vårt förhållande var över, men så gick mamma och pappa med på det. Och några dagar senare satt jag på tåget ner. Du stod på perrongen och väntade på mig, och jag såg på en gång glädjen i dig när du väl såg mig. Sen fick du en liten puss på munnen och du vart chockad. Sen satt vi och väntade på bussen. Den åkte vi en lång sträcka och så skjutsade din pappa oss resten av biten. Vi hade väldigt roligt ihop dem dagarna, även med två andra knäppa människor och alla random snubbar. Första dan hade vi vårt allra första bråk, men det löste sig. Precis som dem andra bråken. Natten innan jag skulle åka hem, låg du där i sängen och grät. Det gjorde ont i mig att se dig gråta. Så jag höll om dig och försökte få dig le, vilket jag lyckades med. Vi fick skjuts in till stan sen och till mitt tåg. Det blev ett korrupt farväl, där på perrongen. Tänkte förbättra det tills nästa gång. Så en dag sa mamma att vi kanske skulle ta och åka ner till Göteborg. Plötsligt hade mamma bokat resan, och så var vi där och hängde i Nordstan medan min familj gjorde sitt. Vi åt på restaurang ensamma (eller okej, jag åt och du tittade på). Det var sjukt romantiskt! Eller när vi satt inne på centralstationen för att det spöregnade därute, och vi hånglade/kysstes med mig i ditt knä. Och jag kittlade dig, hihi. Du fick även följa med oss till mataffären och mig till Burger King. Du gav mig en bild av sig själv sen när jag skulle på tåget och jag hann inte säga hejdå förrän mamma hade stressat upp oss. Ändå blev det där jävla tåget två timmar försenat. Och nu kommer du hit den 16:e, det vill säga om en vecka. Vi kommer ha det lika bra igen. För vi ska gå på bio, se Albin Myers live och fira min födelsedag. Men för att inte förstöra vårat förhållande vill jag göra en paus när du har varit här. Dels är jag rädd, för jag har aldrig haft en pojkvän så länge, dels för att jag vill ta reda på vad jag egentligen vill och dels för att jag vill inte att det ska gå för fort. Men om vårt förhållande tar slut så är det en sak ska du veta:
Och det är att du, Alex Bengt Johan Jangeklint, är den bästa pojkvän jag någonsin haft och att det finns ingen som jag älskar lika mycket som just. Dig. <3