Svek.

Hur kunde det bara bli så bitande kallt, hur kunde tårarna falla så lätt, rulla ner för kinderna som sylvassa rakblad?
Dom trötta ögonen skrek efter sömn, men kroppen kunde inte varva ner, inte en sekund.
En känsla av svek ger henne ett hårt slag i ansiktet. Hon vaknar upp, upp ur sin långsamma dagdröm påväg tillbaks.
Tiden då allting var bättre är nu år bort, år och dagar.
Hennes trötta blick rullar ner emot vänsterarmen,
Verkligheten tar tag i henne och ruskar henne hårt.
Viskar väsande att drömmen är slut.
Det är en mardröm, det är hennes verklighet.
Ett ärr, två, kanske, femtiotvå. Så många att det inte går att räkna.

Hur i helvete ska det gå att vakna ur mardrömmen som hon lever, var dag?
Meningslösheten kravlar upp för benen på henne och hon stelnar till.
; Inte igen.


Hade bara lust att skriva något.
Kommentarer? :(