Mitt mail till svenskaläraren [Mailet]

Hej Lotta, jag bad dom på resursteamet om din email och nu hade jag tänkt att skicka lite texter till dig så du får se hur jag skriver och formulerar mig lite grann.
Det är inga långa texter, men tänker att det är alltid något, eller hur?
Jag har för mig att du inte kunde öppna mina dokument så kopierar in texterna här i mailet.

Sommartext

En lätt och varm sommarbris smeker hennes kropp, tar tag i klänningen och håret.
Hon går på klipporna i den varma solen, saltvattnet glimmar fint och det är riktigt badvänligt nu.
Lisa som hon heter tar en sten ifrån marken, den är len och rund, hon drar den sakta mot sin kind.
Går ner mot vattnet och sätter sig, sticker ner de nakna fötterna i det.

Han går ner mot klipporna, han ser henne sitta där med fötterna i vattnet, hon skiner upp av lycka när deras blickar möts.
Tom som han heter, ler ett litet busigt leende och går ner till henne, den vackraste människan han någonsin sett.
Han sätter sig ner bredvid och hans också nakna fötter åker ner i vattnet. De tar varandras händer, sitter en lång stund och kollar ut mot havet.
Det är en vacker vy, båda känner att dom skulle kunna sitta där hela dagen.

Det skvätter upp vatten på hennes blommiga klännig och likaså på hans shorts men dom kan inget annat än skratta och säga att det torkar snabbt ändå. Det avslutas med en mjuk kyss innan dom börjar gå tillbaks mot stugan dom bor i just nu.
Han reser sig upp och tar hennes hand, drar upp henne försiktigt så hon ställer sig på fötterna.
Hon tackar tyst och ler mot honom och dom börjar gå.

Sommardans mot skymningen

Vad dom än säger så är du vacker lilla vän.
Kom, ja säg, kommer du igen?

Jag såg dig dansa på en blommande äng.
Vackra flickebarn, dansa för mig.
Dansa sommarens vals, dansa in natten, med mig.
Lik en älva rör du dig bland blommor och blad.
Du skrattar, du gör mig så glad med ditt busiga léende.

Med den ljuva sommarbrisen försvinner du, bort, långt bort.
Ty det ända som syns är det vaggande långa grässtråna på åkern.
Vaggandes i samma takt som din sommardans, dansen till skymningen, mot gryningen.

Den där valborgsnatten

Det är valborgsnatt och jag går hemåt, ensammast i världen, omringad av folk.
Berusad av alkohol och snurrig i huvudet, min stolthet är som bortblåst. Jag måste kräkas, men det får vänta tills jag kommit hem.
Att Jonte bara kunde göra såhär emot mig, att han bara kunde..
Scenerna spelas upp i mitt huvud, jag ser inget annat än det som hände inatt..
Hur Jonte drog in mig i ett av rummen hos Filip, hur han började ta på mig, jag ville inte, men jag var allt för berusad för att säga emot.


Jag ser hur han drar av mig byxorna och flinar sitt elaka flin. Jag känner hur han stöter sig in i mig gång på gång, jag kvider av smärta och tårarna rinner ner för kinderna. Jag utbrister "JONTE SLUTA, VAD I HELVETE GÖR DU?!" men han slår till mig med sin höger och jag däckar. När jag vaknar till igen så vet jag inte vart jag är, jag vet inte vad som hänt, men nu kommer allt tillbaks.

Jag står utanför ytterdörren till huset där jag bor, min spegelbild syns i fönstret, man kan ana en blåtira runt ögat.
Jag brister ut i gråt igen, jag vill inte visa mig, mina föräldrar kommer aldrig låta mig göra något igen om dom får reda på det här.
Samtidigt kan inte Jonte få gå ostraffat från detta. Jag öppnar ytter dörren och stänger den lika tyst. Sparkar av mig skorna och går in på toan, mamma och pappa sover. Jag försöker kräkas så tyst jag kan, man ser blod i spyan.
Spola, borsta tänderna och lägga mig, mina mål.

Till slut ligger jag i sängen, hela kroppen värker och jag börjar ännu en gång gråta, jag gråter och gråter, gråter mig till sömns

Ångest och demoner

Jag kollar ner i marken och går ut i den fina vårsolen, känner hur värmen smeker min kropp och jag pustar sakta ut. Min väg påbörjas, jag ska till min mammas lägenhet och hon bor såklart på andra sidan av stan.
Varje steg känns jobbigt, jag kollar ner i marken, ser mig inte för och plötsligt står jag på ett övergångsställe, en gammal man iklädd kostym tutar på mig med bilen.
Jag går vidare, steg för steg så kommer ångesten bara mer smygande, omfamnande, kvävande.

En vindpust tar tag i mig och jag stannar för en sekund och ser människorna omkring mig, jag kollar ner i marken igen och börjar långsamt gå vidare. Jag har blivit människorädd, jag vill inte erkänna det, men det är sant, jag tål inte människor. Jag tål inte blickarna jag får, jag tål inte deras hånfulla skratt som jag endast kan få fram att dom är till mig.
Vad har jag gjort för fel? Har jag gjort något fel ens?
Det måste jag ha gjort, dom skrattar ju åt mig.

Dom skrattar inte åt något oväsentligt, dom skrattar bara åt mig.

Hörlurarna åker i öronen, jag går till takten av musiken. Inget kan stoppa mig nu.
Stegen blir bara snabbare och snabbare, jag börjar springa, springa ifrån odjuren.
Springer ifrån min ångest. Jag kollar bakåt och ser hur människorna blir mindre. Men mitt i allt så springer jag in i dig.
Paniken tar tag i mig och ruskar till mig som ett asplös på hösten.

Jag får fram ett "f..förlåt.." och fortsätter, springer ifrån paniken och ångesten.

Tillslut är jag framme vid min mor's dörr, jag ska ta upp nykeln till hennes lägenhet..
Plötsligt slår det mig att den ligger hemma på köksbordet.
Jag sjunker ner på golvet, sjunker ner i gråt.
______________________

I den första texten beskriver jag ett par som njuter av sommaren till fullo, man kommer in mitt i ett moment då dom njuter som mest.

I den andra beskriver jag en liten flicka, lik en älva som dansar på en sommaräng, hört av många att dom fått rysningar av den texten.

I den tredje så kommer man in mitt i en valborgsnatt, en flicka på väg hem.
Hon kan inte tro att hon blivit våldtagen av en av killarna på festen hon var på och skäms.

I den fjärde och sista så kommer man in i ett moment när en person med ångest för människor ska ut till sin mamma i andra delen av stan, ett stort steg för denne och kanske ett mindre steg för en annan. Jag beskriver hur denne känner och upplever det som finns omkring sig.
_______________________

Hoppas du tyckte om texterna!

Kram Emma.