Den där valborgsnatten.

Det är valborgsnatt och jag går hemåt, ensammast i världen, omringad av folk.
Berusad av alkohol och snurrig i huvudet, min stolthet är som bortblåst. Jag måste kräkas, men det får vänta tills jag kommit hem.
Att Jonte bara kunde göra såhär emot mig, att han bara kunde..
Scenerna spelas upp i mitt huvud, jag ser inget annat än det som hände inatt..
Hur Jonte drog in mig i ett av rummen hos Filip, hur han började ta på mig, jag ville inte, men jag var allt för berusad för att säga emot.


Jag ser hur han drar av mig byxorna och flinar sitt elaka flin. Jag känner hur han stöter sig in i mig gång på gång, jag kvider av smärta och tårarna rinner ner för kinderna. Jag utbrister "JONTE SLUTA, VAD I HELVETE GÖR DU?!" men han slår till mig med sin höger och jag däckar. När jag vaknar till igen så vet jag inte vart jag är, jag vet inte vad som hänt, men nu kommer allt tillbaks.

Jag står utanför ytterdörren till huset där jag bor, min spegelbild syns i fönstret, man kan ana en blåtira runt ögat.
Jag brister ut i gråt igen, jag vill inte visa mig, mina föräldrar kommer aldrig låta mig göra något igen om dom får reda på det här.
Samtidigt kan inte Jonte få gå ostraffat från detta. Jag öppnar ytter dörren och stänger den lika tyst. Sparkar av mig skorna och går in på toan, mamma och pappa sover. Jag försöker kräkas så tyst jag kan, man ser blod i spyan.
Spola, borsta tänderna och lägga mig, mina mål.

Till slut ligger jag i sängen, hela kroppen värker och jag börjar ännu en gång gråta, jag gråter och gråter, gråter mig till sömns


Jag gillar att skriva, men tkr ni om det?