Ångest och demoner.

Jag kollar ner i marken och går ut i den fina vårsolen, känner hur värmen smeker min kropp och jag pustar sakta ut. Min väg påbörjas, jag ska till min mammas lägenhet och hon bor såklart på andra sidan av stan.
Varje steg känns jobbigt, jag kollar ner i marken, ser mig inte för och plötsligt står jag på ett övergångsställe, en gammal man iklädd kostym tutar på mig med bilen.
Jag går vidare, steg för steg så kommer ångesten bara mer smygande, omfamnande, kvävande.

En vindpust tar tag i mig och jag stannar för en sekund och ser människorna omkring mig, jag kollar ner i marken igen och börjar långsamt gå vidare. Jag har blivit människorädd, jag vill inte erkänna det, men det är sant, jag tål inte människor. Jag tål inte blickarna jag får, jag tål inte deras hånfulla skratt som jag endast kan få fram att dom är till mig.
Vad har jag gjort för fel? Har jag gjort något fel ens?
Det måste jag ha gjort, dom skrattar ju åt mig.

Dom skrattar inte åt något oväsentligt, dom skrattar bara åt mig.

Hörlurarna åker i öronen, jag går till takten av musiken. Inget kan stoppa mig nu.
Stegen blir bara snabbare och snabbare, jag börjar springa, springa ifrån odjuren.
Springer ifrån min ångest. Jag kollar bakåt och ser hur människorna blir mindre. Men mitt i allt så springer jag in i dig.
Paniken tar tag i mig och ruskar till mig som ett asplös på hösten.

Jag får fram ett "f..förlåt.." och fortsätter, springer ifrån paniken och ångesten.

Tillslut är jag framme vid min mor's dörr, jag ska ta upp nykeln till hennes lägenhet..
Plötsligt slår det mig att den ligger hemma på köksbordet.
Jag sjunker ner på golvet, sjunker ner i gråt.




Lol, var tvungen att skriva lite (a)
Like it?