Mormor min mormor.<3

När något har fått ett avslut, så kan man antingen känna en sådan ångest att man bara vill gräva ner sig.
Eller så är det så himla underbart att man kvittrar och går runt med ett ständigt leende.
Det beror på vad saken handlar om.
I detta fallet är det en blandning av dessa två valen.
Om man under en lång tid sett en medmänniska bli sämre i en sjukdom så är man riktigt nere men håller hoppet uppe för att det ska lösa sig.
Men när man märker att det bara blir värre så sjunker hoppet till botten.
Man gråter och gråter sig till sömns.
När människan möter sitt öde och lämnar jordytan så får man en känsla av att tyngden på axlarna släpper en aning.
Samtidigt som den tynger ner ännu mer.
Det är svårt men ändå lättare på ett sätt som inte riktigt går att förklara.
Mina tankar förs nu till min mormor som gick bort i cancer för x antal år sen.
Hon blev runt 50 år.
Det är ju ingen ålder egentligen.
Vi kunde inte göra något annat än att ta vara på tiden vi hade med henne.
När min mormor avled så visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
Men jag satte mig ner och skrev till henne.
På en av lapparna stog det; "Jag älskar dig mormor. Vi ses någon gång."
Och ja, det gör vi, och jag hoppas det är snart.
För jag saknar min mormor så mycket att det gör ont.
Jag undrar ibland vad mormor skulle säga om mig och mina bröder om hon kom tillbaks.
Om hon var stolt, om vi hade växt mycket.
Jag saknar hennes stora kramar.
Jag saknar hennes leende som alltid fick en själv att le.

Mormor.
Jag saknar dig.