Novell eller vafan ska man kalla det?

3 februari 2010 kl. 00:09

---

Hon slår upp ögonen.
Första tanken.
"Ännu en dag i helvetets lågor."

Hon klär på sig och fixar det svarta håret, fönar, plattar, kammar till luggen över ögonen.
Ännu en dag skippar hon frukosten, även fast hon har en mamma som tjatar.
-"Men en macka kan du väl trycka i dig??"
Hon kollar ut i luften och önskar att hon bara kunde försvinna.
Slippa gå dit.. gå till skolan.

Hennes mor skjutsar henne till bussen.
-"Ha det så bra idag nu gumman, ta det lungt, det ordnar sig." säger mamman med ett leende på läpparna.
Hon säger ingenting.
Hon knäpper av sig bältet, öppnar bildörren, reser sig upp ur bilen och slänger igen dörren med en smäll.

Det står redan massor av folk vid busshållplatsen.
Hon ställer sig där och blir en i mängden, men sticker ändå ut.
Bussen svänger ner och vänder, plockar upp allihopa och åker vidare.

Hon sätter sig på sin plats.
Ja, det är hennes plats.
Eller ah, där sitter hon alltid.
Första tvåsitsplatsen fram på vänster sida.

Bussen åker, stannar, åker och åker lite till.
Sen är dom framme vid skolan.
Hon går fram till busschaffören och frågar om han kan öppna fram, därav att det är lättare att komma ut där.
Men busschaffören verkar inte förstå henne, han säger något obegripligt och ser dum ut, så hon vänder på klacken och går ut i mitten av bussen.
Sur.

Hon går sakta för att dra ut på tiden, men misslyckas.
Till slut står hon i skolans entré och suckar djupt.
Puttar upp dörren och halvspringer till sitt skåp.
Sjunker ner, tar fram nyckeln och öppnar låset.

Killarna i 9 A sitter vid bordet dom alltid sitter, hon fösöker göra sig osynlig, men förgäves.
-"Kolla, sitter inte vårat lilla favorit-emo där?"
-"Hahah, kolla grabbar, vad fula kläder hon har!"
En lärare går förbi.
Tystnad.
Hon skyndar sig med sina saker och springer upp för trappan till sitt klassrum.
Där kom hon lindrigt undan.

Lektionen går snabbt och hon jobbar på som vanligt.
Men sen när läraren säger att dom får gå så sänks hennes humör.
Hon går ner för trappan och hämtar nästa lektions böcker, so:böckerna.
Ställer sig hos kompisgänget hon brukade vara med förr.
Dom ler lite snett mot henne, som att dom helt ville se henne långt borta.
Inte hos dom.

Hon står kvar, följer efter dom till nästa lektion för att slippa kommentarerna.
Men en slipprar ut av någon hon inte hinner uppfatta vem det är innan deras lärare öppnar dörren till klassrummet och hon springer in.

So-lektionen går snabbt och hon hinner mycket.
Känner sig duktig för en gångs skull!
Humöret är på topp.

Hon går ut och slänger in böckerna snabbt i skåpet när hon väl är där för att kunna hänga med det gamla gänget till matsalen och äta.
När hon står vid toaletterna så drar hon upp sina byxor som sitter på sniskan.
-"Usch, fyfan, men ser ju fan allting! KÖP NYA BYXOR FÖR FAN!"
-"Ja, fan.." instämmer några av dom lite tystare killarna.
Hon försöker ignorera dom, men det är då riktigt svårt.
Tjejerna som vart på toa kommer ut och dom har hört allting.
-"Kom tjejer, vi drar till maten." säger "ledaren".
Hon följer efter dom.
Men till allas förvåning är matsalen stängd.
Dom suckar och drar en trappa upp och sätter sig i korridoren på en bänk.

Då kommer killarna klampandes, dom i 9 A.
Hon kollar ner i marken och önskar att dom inte ska se henne, men hur lätt är det att gömma sig när man ser ut som hon gör?

-"KÖP NYA KLÄDER FÖR FAN!" vrålar en kille.
-"JA, DINA KLÄDER ÄR JU FAN ÄCKLIGA!" vrålar någon annan av dom.
-"Och du, hur fan kan du se med den där äckliga luggen framför ögonen?" säger den minsta, men tuffaste av dom.

Hon orkar inte mer, hon vill bara ut, bort, inte vara kvar en sekund till.
Hon sitter där och snyftar.
Tjejerna hon hade sällskap med går, bryr sig inte ett dugg.
Hon sitter där ensam, ensam precis som alltid.

Springer, det gör hon, ner för trappan och bort till skåpet.
Drar ut grejorna som hon behöver ha med sig hem.
Sätter på sig den svarta vinterjackan och sina svartvita converse.
Drar ut väskan och stänger skåpet med en duns, låser, springer ut.

Hon bara går, hon skiter i allt, läraren behöver inte veta, han bryr sig inte.
Önsketankar om att slippa leva kommer upp i hennes huvud.
Hon småspringer.
Till sist är hon nere på stan, pustandes ringer hon till sin pappa.
-"Ja, hallå?"
-"P-pappa.. "pustar".. jag måste prata med dig. Men .. "snyftar".. jag måste göra det face to face, har du lunch?"
-"Uhm, ja. Jag sitter på E4:an men är snart i nyköping, vart är du?"
-" jag är vid första rondellen där.. efter lasarettsbacken du vet.."
-"Jag är snart där, vänta en liten stund bara."
-"Okeej, jag lovar."

-Klick-

Hon står och huttrar, snyftar, gråter.
Och tanken av att dö känns allt mer välkomnande.

---

Mer orkade jag inte skriva, men känns ändå som ett bra avslut. :)
Vad tycker du om texten? :)

xoxo.
Sammy.

---