Nu ska jag vara emo, behöver inte läsas.

Tankar;

En del av mig vill ha någon, någon att älska.
Precis som så många andra.
Den andra delen vill vara självständig, men den delen är bara en liten del.
När man står där ensam när näst intill alla andra har någon, det är inte lätt.
Ens självförtroende höjs, sänks, höjs och sänks ännu lägre.
Nätter av gråt, dagar av gråt.
Ensamheten tar vid och påminner en att man inte är så mycket för världen som man önskar man var.
En människa mer eller mindre, vad gör det.
Vad gör det?

Men när man hittar en människa som man är med, och som sedan vill träffa en igen.
Det betyder så himla mycket, även fast den människan kanske inte förstår det.
Jag har nästan alltid vart ensam.
Nästintill hela tiden.
Under min barndom har jag haft en kompis.
Och hon var då min bästa vän.
Nu när vi blivit äldre har vi förändrats.
Jag på utseendet.
Hon på sättet.
Hon har blivit en sådan vi kallar, "bitch".
Det är inte som vi hade tänkt, vi hade tänkt vara bästa kompisar hela livet.
Hah, men det kunde man väl nästan räkna ut att det inte skulle hålla.
Nu sitter jag här i mitt röriga liv.
Varje dag går jag igenom dom förbjudna tankarna.
Vill slippa.
Vill hoppa.
Vill skära.
Vill dö.

Men något håller mig tillbaks.
Jag blir frustrerad.
Frustrerad att aldrig få lämna det jag har och det jag haft.
Se upp och vandra in i ljuset.
Träffa mormor igen.
Det är lite läskigt.
Jag har faktiskt nästan glömt hur hon var, och det får fan inte vara så.
Det får det inte.
En sådan underbar människa som hon var får ej glömmas bort.
Hon var en vacker människa som inte ville något ont.
Och jag älskar henne. <3

Min mamma, hon är.. en underbar mamma som bara vill mitt bästa.
Men ibland kan jag faktiskt inte sluta tänka på det dåliga, så många blickar.
För mycket, usch.
Men jag älskar henne. Så himla mkt.

Min pappa, han vill verkligen mitt bästa igentligen.
Fast han är nästan lika trött på min magkatarr som jag är.
Jag förstår honom, jag kan verkligen förstå honom.
Men vissa tillfällen kan jag gärna ändra under den här tiden.
Men jag älskar honom, jävligt mycket.
Och jag saknar när det var han och jag mot världen.<3

Min bror, min Rasmus.
Jag älskar honom, om jag säger något annat ljuger jag.
Ibland kan vi ha konflikter om allt mellan himmel och jord.
Men vi löser det tillslut.
Ellerhur, bror?<3

Simon, jag vet att du inte har det så lätt.
Det har ingen av oss.
När jag blir arg på dig är det inte med meningen, jag lovar.
Alla syskon ryker ihop ibland.
Det är normalt.
Och vi bråkar inte ofta.
Jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig, precis som du är.
<3


xoxo.
Sammy.