snälla se mig.

du ser mig inte.
det är som att du ser rakt igenom mig,
som att jag vore gjord av glas eller som att jag var lika genomskinlig som luft.
jag talar till dig, men du hör mig inte.
jag upprepar mina meningar gång på gång, men ingen reaktion.
dom gånger du faktiskt kollar på mig när ja talar till dig,
är det ändå som att du nickar åt något du inte hört ett ord av.

jag vill bara få vara liten igen.
Ligga i ditt knä, känna hur du stryker mig över håret.
känna att du är stolt över mig, att du faktiskt tror på att ja kommer lyckas.
jag vill bara få dom åren vi missade.
skulle göra allt för att få uppleva dom, oavsett hur jobbigt de kanske skulle vara,
så finns det ingen annan ja velat dela det med.
12 år som gick förlorade.
12 långa år, så mycket smärta, tårar, rädsla som kommit mig vid.

jag vill att du ska se mig igen, jag vill att du ska förstå att mitt liv också är kaos.
Vill att du ska tala om mig med stolthet, eller åtminstone säga de till mig.
jag vill att du ska hålla mig i din famn, krama mig så hårt man kan,
så att ja känner att du finns här att du inte ska någonstans.
stryka mig över håret och bara låta mig gråta ut.

Varför kan inget någonsin bara få vara normalt?
Jag vill bara få vara barn, vilket jag aldrig fick.
jag vill få vara ditt barn igen..

Jag vill inte behöva förbereda mig längre på den dagen din kropp ger upp, och du inte längre finns.
Och som att det inte vore nog så vill jag absolut inte höra dig säga de.
vill inte höra dig uttala orden "när jag inte längre finns " eller att " min kropp å jag lever på övertid"
Jag är inte redo, jag är inte redo att låta dig gå.
att leva utan dig. jag kan inte.
jag har dig äntligen här efter 12 års saknad.

Snälla håll mig bara hårt och säg att du älskar mig,
för jag älskar dig över allt.