manisksymfoni

läser dina ord du komponerat liksom en månskenssonett liksom besatt trots ditt ovetande
om inte ditt leende en sista gång var så bortom räckhåll men ändå så nära
snurrar
har jag rätten att låta min egoism
har jag rätten att be dig om någonting alls
ens ett ord
har jag rätten att ens se ditt namn på en skärm och känna den saknad jag känner

längtan som brinner snurrar mig illamående

lägger band på begär och den sjuka åtrå efter ett enda sista leende som bränner upp mig

läser istället tyst dina ord maniskt som en bandspelare på repeat, ord som klingar så vackert och morbida och undrar om de någonsin ens var menade för mina ögon

min fasad spricker fortare än jag kan spackla den