Allt du har

Med tiden kunde jag känna hur något inom mig växte och fyllde det tomrum jag så länge haft inom mig. Jag välkomnade det, vad det än var, eftersom så länge jag kunde minnas hade jag varit ensam inombords. Fars lära om vad som var viktigt här i livet hade tömt mig på det liv som borde funnits där på insidan. Så bara att få känna nånting så starkt som den känslan gjorde mig upprymd, förväntansfull och glad. Uppslukad av hoppfullhet blundade jag dock för vad som verkligen började ske inom mig och kunde inte se hur mina tankar sakta började vända sig emot mig. En klaustrofobisk känsla började krypa längs min ryggrad och blev allt starkare ju mer jag insåg att varje dag byggdes efter samma ideal. Jag började se hur mina rutiner inte var annat än fångenskap i min vardag, hur mina plikter alltid varit bojor som skulle hålla mig kvar och att den friheten jag trodde jag hade egentligen tvingade mig stanna inom redan förutbestämda vägar. Den allt för bekanta känslan av meningslöshet spred sig djupare in i mitt huvud där fars ord härskade över allt annat: "Du är inget mer än jord. Jord, i vilken de grödor jag sått ska nära dig i resten av ditt liv". Hans röst skar i tankarna på mig. Hur jag än försökte att bli av med honom kunde jag inte sluta leva i den värld han hade visat mig; iden värld där dagar inte längre passerar.

Pånyttfödd i samma skepnad för att långsamt plågas och ätas upp inifrån. Varje dag. Pånyttfödd för att återigen behöva uppleva gårdagens misär jag så hoppfullt önskat att få lämna bakom mig. Den känsla jag så öppet välkomnat hade nu blivit det fängelse där jag, till fars nöje, skulle spendera resten av mitt liv. Hans mörka verklighet var nu det enda jag kunde se. Allt hopp om att återfå den barndom han stulit var borta och mitt enda val blev att finna mig i den värld han satt mig: i mitt hem. Med lärdom av att hemmet var min enda plats blev det också min egna lilla fristad där bara jag och mig själv befann oss. Det blev allt svårare att urskilja vad som tillhörde verkligheten och vad som var mitt sanna jag. Jag lärde känna mig själv kanske allt för väl vilket gjorde det svårt att ta mig ut ur mig själv. Men jag fann en annan väg som istället ledde mig längre in - i mitt sinnes ljuva utbrott.