min mamma

Det har alltid varit nåot speciellt mellan mig och mamma. Inte som andra ungdomars relationer till deras föräldrar, utan något mer, något starkare! När jag var ett spädbarn kunde jag inte somna, jag vågade inte somna för jag var rädd för att vakna upp, rädd för att det skulle göra ont. Jag var rädd för att vakna upp med smärta, vilket jag gjorde väldigt ofta. Men hos min mamma kände jag mig trygg, det gick inte en dag, inte ens en timme som mamma var ifrån mig upp till två års ålder. Jag fick ligga på mammas bröst och höra hennes hjärtslag, det fick mig att känna trygghet. Utan denna trygghet kunde jag absolut inte somna. Än idag sover jag bättre ifall jag får lyssna på hjärtslag.
Min mamma har alltid varit något extra för mig, min bästa vän, den jag kunde lita på. Hon visade mig vad riktig kärlek är. Min mamma behandlade mig aldrig dåligt. Hon ställde upp och fanns där i vilket tillstånd jag än befann mig i. Idag träffar jag henne inte så ofta och det gör mig väldigt ledsen. Jag tror jag har kommit till någon slags vändpunkt där psyket säger stopp... Jag saknar mamma, och gråter väldigt ofta över att jag inte fått sett henne på länge.. Var bara tvungen att skriva av mig.

Jag älskar min mamma!