LindiLiis blogg

Ja ungefär så känns det, om man skulle uttrycka sig på finska då. Alltså jag är så irriterad på att saker och ting bara totalvägrar att gå som jag vill. Nu fungerar höstterminen, perfekt tänkte jag. Men som det sägs, efter solsken kommer värsta regnet. Sista anm. dag till vårterminen är kvart över oktober. Det är snart... Tills dess måste jag alltså veta vad jag ska göra i vår, vart jag ska bo och om jag ens har en chans att göra c-uppfuckingsats. Nej . orkar inte. tog en öl. är i göteborg. punkt

Livet är verkligen inte rättvist. Så inleder jag mitt inlägg om när en av mina bästa och finaste vänner flög till andra sidan. Saga var den mest kloka av hundar jag någonsin träffat. Hon förstod saker som ingen annan gjorde, varken människa eller djur. När vi var ensamma jag och hon så brukade jag berätta hemligheter för henne, sånt som ingen annan visste, för hon lyssnade och fanns verkligen där för en när man behövde lätta på hjärtat. Jag hade en egen liten skrutthund under den perioden som vi umgicks som mest med Saga och hennes familj. Min hund var ganska aggressiv mot andra hundar men av någon anledning gick det bra med Saga. Saga var den enda som fick närma sig Clea (som då min hund hette), hon var något speciellt. Dom senaste dagarna har varit så fruktansvärt tunga. Aldrig mer får man höra det där speciella glädjetjutet när man kommer, aldrig mer får man en massa leksaker i knät som tecken på att det var lekdags, eller utmana henne till de svåraste spårningsuppgifterna (som hon ALLTID klarade). Jag var i Varberg när jag fick beskedet. En helt ny stad som jag aldrig hade varit i och plötsligt kändes det som att jag blev knivhuggen bakifrån, helt oskyddad stod jag där och allt runtomkring blev helt svart, allt var som i en dimma. Där stod jag och visste varken ut eller in. Vet inte hur människan hanterar en sånhär situation men Hampus frågade mig iallafall om jag ville att vi skulle gå en egen väg (alltså inte umgås med hans familj som då var med, fast en bit längre bort). Nej svarar jag, det går bra... Och det trodde jag, jag gick som om jag vore en robot, som att jag inte förstod. Vi gick förbi en stor folkmassa (det var pride då), men sen minns jag en gräsmatta och några träd och en stig. Där förstod jag att en av mina bästa vänner hade dött. Tårarna forsade ner och jag kunde verkligen inte stoppa det. Vi satte oss på en parkbänk och jag burrade ner hela ansiktet i Rebus (Hampus schäfer), där var enda stället som det faktiskt kändes som att jag kunde andas på. Det var hemskt, grät och grät gjorde jag och resan tillbaka var också en stor, mörk dimma för mig. Det var för två kvällar sedan som sorgen började ta ikapp sig i mig igen, då gick jag ut och gick, och ville helst av allt bara springa ifrån smärtan i bröstet. Men jag visste såklart att det inte gick. Så jag fortsatte gå, jag bara gick och gick. Och grät, tyst. Har kollat igenom alla gamla bilder som jag hittat på henne, dom ger mig någon slags tröst. Saga var en väldigt stor del av mitt liv, och jag skulle göra allt i min makt för att få henne tillbaka. Hade jag bara kunnat ändra på någonting så hade jag gjort det, bara få pussa den varma svarta nosen en gång till. Hon kunde ha följt med mig överallt, bara upptäcka världen lite mer, jag hade visat henne allt. Så mycket som jag verkligen älskade den hunden kanske jag förstod först när jag fick det avskyvärda beskedet. Jag saknar henne så fruktansvärt men jag hoppas verkligen att hon har det bättre på andra sidan och att det faktiskt finns ett Nangijala någonstans.

Nu är det inte alls länge kvar tills jag går på ledighet, jädrar i min lilla låda va skönt det ska bli. From 5 Juni är jag ledig. Har skrev en tenta också, kändes ju rätt kasst, fick tentahjärnsläpp, som aldrig hänt mig förut faktiskt, rätt läskigt. Nu sitter man i sin ensamhet och dricker öl i vanlig ordning, haha. Fint x)

...Jag har kämpat, I DYGN, för att detta nu ska fungera. Jag har haft LÅÅNGT samtal och mail-spammat min studievägledare för att få alla pusselbitar på plats. Sista ansökningsdagen är på onsdag den 15/4. Och mitt liv det senaste har återigen blivit en zombie-mode. Jag kan inte äta efter ordning, jag kan inte sova, jag kan knappt gå på toa för i helvete. Det verkade ändå som att allt hade löst sig. Fint erbjudande på lägenhet/husisch i Partille som jag var LOVAD att jag skulle få, pga bra kontakter. 2000:-/månad och normal elkostnad. Därifrån (som ligger lite i skogskanten av Partille) var det 5/10 min bilresa till pendlingsparkeringen och sedan 10 min med tåget till allra käraste Göteborg. Allt åt helvete. Efter mina långa samtal med min studievägledare och all energi lagd åt att mina göteborgsplaner faktiskt skulle bli av hade jag ingen plan b. Innan jag skulle ringa till alla och berätta att jag faktiskt pusslat ihop allt nu så att DET ÄR MÖJLIGT FÖR MIG ATT FLYTTA, OCH FLYTTEN BLIR AV I SOMMAR så ringde jag till hyresvärden, bara för att kolla NÄR jag kunde skriva på hyresavtalet.. Då säger idioten att lägenheten redan var uthyrd, till sin bror. URSÄKTA, DU SA VAD SA DU ATT DU SA?! Jag hade alltså blivit lovad lägenheten, från Juni och sen gör han sådär. Heart broken och bedrövlig ringde jag till mina vänner i göteborg och berättade detta och dom blev fly förbannade. Tog kontakt med hyresvärden också orkade han hosta upp ett litet hus, som eventuellt skulle vara möjligt. Ett litet torp, på 40 kvm, PERFEKT. Dock lite dyrare hyra, 4000:-/mån + el. Det värsta är att där har jag aldrig varit, vet inte alls hur det ser ut och vet inte ens hur huset är uppvärmt. Idag är det diskussioner igen. Och jag har inte tid att lägga all energi på att ta reda på vart jag eventuellt ska bo sen. Jag har ett plugg att sköta också, jag ska ha diskussionsseminarium på måndag och måste läsa egentligen 600 sidor i boken samt plugga på alla frågor. Urg. Som tur är finns några av mina nära och kära som skulle prata med hyresvärden mer idag och pressa honom lite på information. För jag måste faktiskt veta ganska snart vart fan jag tar vägen. Distanskurserna för första halvåret är ju ganska klart att jag kommer läsa men ändå inte helt bestämt. Det värsta är ovetskapen, att allt verkade så himla bra, och det jag byggt upp under flera flera veckor kan rasa på bara ett telefonsamtal.
.
.
.
Ibland när jag tänker att allt går åt helvete så känns det lite platt. Tänker jag en gång till så gör det nog faktiskt inte det. Herregud, jag är 20 år. Och på något sätt ska jag kunna ta mig igenom det sista jäkla studieåret också. Troligtvis på distans, för jag behöver nog komma bort härifrån, ha den möjligheten att vara bland nära och kära.

På riktigt, varför blir det så fruktansvärt akut ibland? alltså brutal death metal på högsta volym, fruktansvärt törstig, på alkohol och akutsugen på sånt där, ni vet.. rough sex.
Det är som att mina aggressioner går ut över att bara vilja göra ALLT och sen ingenting. Vet inte varför det kommer över mig ibland men, LEV FUCKING LIVET INNAN LIVET FUCKING LEVER DIG. Lördagspuss

Nu är ni väl nöjda, era opålästa insnöade småbybor? :S
http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2014/10/vargjakt-i-vinter/
:@ blöäasläöäläöllöälsäakölskö, förbannat!
Kommer höra heta diskussioner hemma i värmlandsskogarna bl.a från min kära mor. Får väl bita mig i läppen i vanlig ordning och lita på att naturvårdsverket vet vad dom gör...

Har varit sååå kul i Finland, turku verkligen, Karin 30.. hon börjar ju bli till åren nu käraste systeryster. Fullt ös medvetslös. Blir förmodligen en värmlandstripp till helgen då jag är ledig till måndan. Vet inte varför jag har blivit så himlans slapp, men jag orkar verkligen inte ta tag i plugget. Det känns ju lite halvdåligt måste jag erkänna. "Lilla alberts" (ca 750sidor) Essential cell biology ligger framför mig och stirrar på mig men det händer inte så mycket mer än att vi ger varandra onda ögat.
Jag ska skriva en uppsats om kalciumjoners (ca2+) vesikeltrafik genom membran. Det är precis vad nobelpristagaren i medicin förra året fick nobelpris för. Tentaplugg ovanpå det... känns så jävla tungt , trots att jag verkligen älskar vit biologi. Dags att börja fundera på examensarbete också, visserligen över ett år kvar till c uppsatsen, men det är ont om handläggare. (Karin ville helst inte vara min handläggare eftersom hon är grön biolog).
hhaha #ordbajsarn#oboyärgott#skaläsaenrewievnu#godnattpuss

Helt plötsligt känns en dag som en vecka och en månad som ett år. Påstår inte att jag gjorde fel val när jag flyttade till Uppsala, men här känns allt så bortom tid och rum... I värmland var jag max 10 minuter från alla mina närmaste, det var en frihet som jag trivdes med. Nu måste varenda liten minut med folk planeras månader i förväg. Jag var inte direkt beredd på att det skulle bli så här tungt efter sommaren. Löven börjar bli röda och gula och i morse var det frost på bilarna. Antagligen är det den vanliga höstångesten som kommer krypandes men jag vill verkligen inte vara med om det i år igen! Hösten är nog verkligen den hemskaste årstiden, den mest ångestfyllda förbannade tiden på året. Prestationsångest delux inför tentan på fredag också, inte kul. Är förkyld igen också, sådär förkyld så att man går med konstant huvudvärk och varje liten rörelse gör ont i kroppen. Kan jag inte bara få ligga och vara sjuk tills jag är frisk igen? Nej det går inte för sig, för kunskapen kommer inte till hjärnan av sig själv. Har en ganska stark känsla av att jag inte kommer klara denna tentan (vilket jag iofs säger varje gång men nu känns det lite starkare än vanligt). Jag har inte hunnit att plugga. Och jag har inte orkat, vilket är synd för cellbiologi är jätteroligt. Saknar mina vänner och mamma så det gör ont i hjärtat och ändå har jag inte varit borta i mer än en månad. Uschh, ge mig sommarn tillbaka!

rädslan av att bli själv, helt ensam skrämmer mig. det skrämmer förmodligen alla. men nu har den rädslan blivit verklighet. efter regn kommer solsken sägs det och hoppet får man leva efter i guess.
2:a året på uni kommer börja spännande med första kursen cellbiologi, 15 hp. spännande (Y)
kram

Ungefär så ,