När ska man få bli nöjd med sig själv?

Jag vill inte ha monster i huvudet längre. Haft monster i huvudet i hela mitt liv. Redan som barn visste jag att något var annorlunda med mig. Det är något som kretsar i mitt huvud varenda dag. Dessa monster har resulterat i både problem med maten, självskadligt betéende och självmordstankar. När jag var 13 började jag röka, hmmmf, undra varför? Jag har haft sne näsa, men inte nu, nu är den stor istället..! Jag har ärr på läppen, men som syns betydligt mindre nu, men det är fortfarande där. Min vänstra sida på överläppen är högre än den högra. Jag hatar när folk klagar på sig själva, när dom egentligen inte har något att klaga på. Ni är inte födda med en missbildning.. EN ANSIKTSMISSBILDNING!!!!! Jag skulle vara asnöjd om jag såg ut som er, jag skulle inte klaga en sekund, för mina vänner, ni är fina som ni är. Ni har era gener som visar sig på utseendet, som ni ska vara stolta över. Jag blir påmind, varje jävla dag när jag ställer mig framför spegeln. Minns alla gånger som jag fått sminkat om mig gång på gång för att jag gråtit under tiden som jag sminkat mig. Att se sig själv i spegeln utan smink, och se sin näsa och läpp varje dag och påminnas att jag är född med en ansiktsmissbildning, det är ingen härlig känsla, det knäcker mig. Jag får många komplimanger för mitt utseende, men jag har väldigt väldigt vääääldigt svårt att ta in dom, eftersom jag inte ser det själv. Visst kan jag vara nöjd med delar, men helheten, mig själv kommer jag nog aldrig bli nöjd med.
Jag minns, för några veckor sedan berättade jag min vikt... och kommentaren jag fick var: Men det var längesen du vägde dig va?
I själva verket var det en vecka sedan. Min vikt som har varit någorlunda okej lixom... Jag tog åt mig, kanske på fel sätt, men jag har inte ansett att jag har varit SÅ tjock. Att jag har lite extra det vet jag, men det lät som att jag såg mycket större ut än vad jag vägde. När jag vägde mig sist hade jag gått ner 1 kilo, vilket inte är något egentligen, men jag är rädd för monster i huvudet, det är därför jag inte vågar sluta med godis, för jag vet vad det kan resultera i. En annan sak, när jag var nyopererad (plastikoperationen) fick jag kommentaren: Oj, jag trodde den skulle vara mycket mindre där uppe, alltså att dom skulle ta bort och göra näsan mindre. Som att inte det gav mig fler monster i huvudet då?
Ska in på fler plastikoperationer och får förhoppningsvis "det stora" fixat. Det stora som sitter mellan och nedanför ögonen men ovanför nästippen, själva "näsryggen" alltså. En kompis, hade skrivit i sin bok att hon var nöjd med sig själv, visst, det var antagligen en engångsföreteelse men, en sån sak skulle jag också vilja skriva, skriva och mena det. Jag hatar att ljuga för mig själv, men enligt Mia (vad hon nu heter i efternamn) så är det ju det man ska göra, ljuga för sig själv tills man tror det... Det känns bara så jävla dumt. Ska tilläggas att min pojkvän är helt underbar med komplimanger, så det är ingen brist på dom, det kan jag verkligen inte påstå. Inte från mina vänners sida heller. Jag vore ingenting utan er! bara så ni vet det.
Mamma tror att jag kommer fastna i plastikoperations"världen", aldrig bli nöjd, utan bara vilja ha mer och mer, för jag ringde till henne idag och frågade massa saker angående återbesöket till plastikkirurgen, och då sa hon att hon inte tycker att jag borde göra allt som jag sa, även fast jag vill det, för jag är mig själv, jag måste vara mig själv för det finns ingen annan som jag skulle kunna vara. Sant, men jag vill ju kunna bli nöjd med mig själv och då känns det som att jag flyr på något vis, in i en slags lycka, en dröm som säger åt mig att jag kommer bli fin om jag gör "såhär", ändrar lite här, förminskar lite där osv..


Fint att min stavning och grammatik sviktade ju mer jag skrev xD.. aja.

TACK EC FÖR ATT JAG FICK SKRIVA AV MIG LITE! <3