Vackra människor kommer och går i mitt liv men vissa består.
Det är alltid trevligt att lära känna nya vackra människor.
Alla är vackra på olika sätt, vissa har en vacker själ medan andra har ett vacker yttre.
Få har både vacker själ och yttre men jag känner några.
Hoppas på att de stannar kvar hos mig.
Vackra människor passerar mig på gatan och jag slänger en blick på dem.
Vackra är dem men jag tillhör inte de vackra människorna i alla fall inte på det yttre.
Trött som fan och kanska så tom inne i mig själv.
Men ändå så sitter jag och är tvungen att göra andra saker.
Orka, jag menar...
Nej ush, jag saknar en del människor så det gör ont i mig.
Sedan är frågan kan man definera dem som människor?
Det är en alltid lika underbar fråga då de flesta beter sig inte som människor.
Måste jobba och det ända jag har ihuvudet är kläder (som jag vill ha/göra)
Nej det får gärna bli lite liv här så man kanske vaknar till då jag redan har hällt i mig massa
och då menar jag massa kaffe.
Tårarna rinner ner för min kind för de som har varit och de som kommer att vara.
De som har varit kommer aldrig igen på gott som ont och de som kände mig känner mig inte.
Tårar som rinner ner för min kind, för de vänner jag har förlorat, för de vänner jag har haft.
De jag faktiskt tyckte om men vem skulle tycka om mig. Emo... Kallade de mig en gång i tiden.
Nu är det ändrat till vampyren eller Lady Luna...
Gott Som Ont...
Folk ser mig men de ser inte vem jag är så frågan är vad är jag?
Någon som vet vem jag är? Tror inte det och allt känns som en maskerad nu för tiden.
Livet leker och sliter men ingen vet vem jag är, vet inte om de försöker se eller om de inte ens bryr sig.
My Beloved Vampire, I do miss you but you have forgotten me somewhere in a old memory.
