Jag mår bra...

Det finns så mycket runt omkring en som får en att må bra. Vare sig det är att man på morgonen vaknar upp till ett strålande solsken med varma färger från naturen till att vakna upp bredvid den man älskar eller tycker väldigt mycket om. Att ta en promenad nu på hösten genom en orange röd gul färgad park eller skog med någon man håller kärt i solens varma ljus är något jag verkligen mår bra ut av. Älskar hösten och dess varma färger. Genom hela min bardom växte jag upp i ett rum som var väldigt gult, en varm sorts gul färg på gränsen till orange. Då solen sken igenom mina passienner vaknade jag alltid upp med ett smått leende på läpparna och kisade mot det varma vackra ljuset som träffade mina väggar inne i rummet.

Ironiskt nog kan uttrycket "Jag mår bra" få en annan person eller till och med en själv att må dåligt. Det kan vara allt ifrån att ljuga för sig själv eller någon annan till att säga till någon man en gång i tiden haft känslor för men som nu börjat sina.

Jag har mått bra i ett helt år, det var inte för ens två månader tillbaka då jag började utvärdera och tänka på hur min vardag såg ut och om hur jag egentligen mådde och kände. Och ja rätt som jag hade började jag känna mindre och mindre, glädjen i mig till någon hade börjat rinna ur, jag kände att jag inte längre var där även fast jag djupt inom mig ville vara det. Rent automatiskt sa jag att jag mådde bra till alla runt omkring mig när jag själv visste att jag höll på att gå i bitar, dom orden tärde på mig bit för bit när jag sa dem.
"Allt är bra!" Låter inte det lite konstigt att svara så jämnt till någon som frågar?

I mitt fall kände jag att jag ljög för mig själv och jag visste att i slutendan skulle jag själv inte kunna finnas kvar. Så tillslut försökte jag gå vidare jag gömde mig för problemet. Till en början funkade det bra men man påmindes med jämna mellanrum starkt att man fortfarande var älskad av någon som man själv inte kände lika mycket tillbaka till längre. Jag gjorde sedan nästa misstag, att hålla det inom mig, en sorg som aldrig går att få bort, vem ska vet utan att man själv tar upp det...? Ingen kan gissa sig till på hur en känner om du själv inte berättar om det.

Men jag tog tillslut upp det inför den jag en gång älskat att det här inte funkar längre. Jag kan inte gå runt och låtsas vara någon jag inte är och ge ifrån mig falska känslor. Det gick bra och det slutade upp fin mellan oss, ett år tillsammans sätter sina spår och det som tyder på att förhållandet varit bra en gång är att man kan nu kan skiljas utan några "hard feelings" eller olösta problem mellan varandra. Inget onödigt drama. Jag är för evigt tacksam till denna person som fått mig att våga leva ett liv på ett nytt sätt, som jämnt var där (och fortfarande är) för mig. Som visade att vara sig själv är det vackraste som finns och kan man inte eller vågar inte vara sig själv kommer man tillslut att tina bort i intet och aldrig kunna älska något eller någon annan på riktigt. Man kommer gå miste om saker.

Jag mår bättre nu, men jag kunde aldrig gjort allt detta själv utan att få prata ur mig med min före detta som alltid varit öppen med allt jag har haft och säga och med mitt band eller mina närmsta vänner. Jag är för evigt tacksamma över ert stöd!

Vart rätt så långt och lite deppigt haha lol ... Men nu ska jag sova och drömma om er. Godnatt <3