"Du sa att livet var något enkelt"

Känner att jag bara blir mer och mer trött på mig själv. Vet väl egentligen inte varför men känner bara mer att jag inte uppnår målen för hur en bra människa ska vara. Gör inte vad jag borde, orkar inte längre ta tag i saker och känner mig bara ensammast i hela världen. Även fast jag vet att jag är allt annat än det. Har världens finaste vänner och jag saknar dem hur mycket som helst för tillfället. Men jag har det bra hemma, även om det ska bli himla skönt att återvända till mitt egna hem så att jag och Harry kan inleda vårat samboliv igen. Trodde aldrig att ett djur kunde betyda såhär mycket för en, men numera är Harry mitt liv och det bästa jag har och någonsin kommer att ha. Så sålänge jag får somna med Harry vid min sida, så spelar ingenting annat någon som helst roll!
Ber om ursäkt för tragiskt inlägg, hehe!