den önska jag har

Man kan tro att man är på väg nånstans men sen kommer man den där punkten där man märker att motgångerna kommer i kapp en, livet kommer i fatt än. Den drar dig tillbaks till ruta ett igen och böja om från början.

Tänker du som jag, längtar du tillbaks till den dag då du glömt var älska var?
– för än idag känner jag av hålet i själen, jag gråter förgäves, slår mig på kärlek, känns som att jag har ett mindre värde, och alla onda andrar tränger in i själen. Jag intalar mig själv att jag inte ska lyssna på rösten men det är svårt när allt jag känner är trycket över bröstet.
– försöker att fatta tag i min egen verklighet men förgäves, för ju närmare lyckan är desto längre bort är den.
– jag lär mig varje gång en motång passerar att mina sinnen är bekransade, mitt liv är kontrollerat, jag kan inte dansa stegen kan ej sjunga sången fast i spelet med kassa regler och inlåst i ett rum full av ångest. För hundrade gången binder jag mig fast ofrivilligt och drunknar i sorger.

Tänker du som jag, tänker du tillbaks, känner du att de är nån dag dags för att vända bland.
– för än i dag tänker jag tänker på äldre som känns i magen, älskar hatet, och med pennan som min bästa vän lämnar jag den här pissiga staden.
Alla försök att ta mig upp, känner mig misslyckand, alla gånger jag fått mitt hjärta har tillknycklat.
-tankar drar ner mig och jag har tappat hoppet nu. Så det här är mitt avskedsbrev-
Hatar er, hatar det som gör alla till dem vi är.
Livet är överskattat
– alla ord fångas av ett jobbigt liv jag är fast i nått jag kallar motgångarnas blomstertid, och om du kommer dit så vet du vad jag pratar om.
– sluta ljuga för dig själv, ingen kommer att sakna oss, välkommen till ett slut på lyckan där man är utan nycklar; allt man hör är ljudet som tystnar.
Tänker du som jag, på lämnat kvar? Känner du nån dag att du kämpar för ett svar men lämnas ensam kvar med smaken av kränkande slag och de bleknande fat som dem älska gav dig och det är fullt med växande hat
-Kan du känna som jag?
Kan du stanna i din verklighet och tänka ett tag?
Förstår du hur mycket jag hatar att vara jag idag och snälla skynda dig för jag behöver svaren snart.

Orden växer fram till rader och rader växter fram till blad, fullt av massa bilder av alla minnen jag har men idag finns inget av det kvar.
Viden är svag, så mitt segel är stilla, jag är kvar så nära det var, i förtid slår jag mig själv, kyssar i tusentals men snövit sover ändå, så jag låter det gå, jag dör utan att tro och orden ramlar ner från bladet som brödsmuler ramlar ner från bordet.
Jag har en önskan, att få nån gång hur livet vore om man var lycklig.
Tänker på allt jag har, allt det som är kvar, önskar att jag någon dag får vara jag, ta dag för dag, och få se nån gång och få vetskap om hur livet vore om jag var jag men ändå var jag lycklig.