</3

Det kanske är meningen att man faller isär för att man ska kunna bli hel igen. Det finns inget jag och du som kan ta mig ur denna hagelskur, och när det regnar vill jag bara fly, jag kan inte dansa under mitt paraply. Nu har de blivit såhär, vi bara skriker och svär och vi har glidit isär.
Jag skriver det hära för den tid vi hade hopp om att detta skulle bära. Men det var då, klockan tickar, jag somnar stillsamt, drömmer om de stunder vi haft och den underbara land som vi lämnat, känslan brast och nu när du är borta behöver jag änglavakt.
Det kanske är meningen att man gråter sig till sömns för att sedan kunna le igen, alla minnen som vi haft, jag ser tillbaka på det vi haft och orden kommer. Det håller inte längre, vi sa det i kör: Jag låter dagarna dö för jag saknar dig, din röst och allting som du är. Men allt vi haft är som bortspolar av ett vattenfall.
Men du, vad som händer, du glömmer väl inte underbara stunder, våra galna nätter.
En klen tröst i natten, att jag ser dig ibland, att du ville ge mig din hand. Vad spelar det för roll nu när vi lämnat allt. Inget är ett känslokall.
Dina fingrar i min nacke känns så avlägset nu när jag vinglar runt i natten. Det slår mig, ifall ingen är vacker är det kärleks brev eller brinnande papper. Det var februari när vi träffades, vi träffades i början av året, det bästa året i mitt liv, men också det år som har fyllt mig med tomhet.
Det kanske är meningen att man måste ta sig upp för att kunna fall ner igen.
Jag har sett botten allt för många gånger och allt jag vill nu är att du ska hålla om mig men jag tänker vara dig trogen förevigt, här är korten i leken eller ord utan mening för allt vi hade har dött, och att du frågar hur jag mår är nu bara en fattig tröst. Tusentals tårar, du och jag, har slutat vara vi, så jag har slutat vara jag.
Hör du hur jag håller andan? Kan vi ta oss dit igen?
Ta mig dit igen, bara en gång till. Och jag vill ha dig, snälla stanna. Kan vi ta oss dit igen? Bara en gång till.