En del kutar runt, i stora svarta nav

Lever på ett berg uppbyggt av filmer och musik. Fyller ut resten med annat, precis som cement mellan tegelstenar. Borde egentligen skapa mitt berg på en stadigare grund av pluggande och utbildning, men saknar orken till det.

Funderar ofta på om jag kommer högre, eller om jag står kvar och stampar. Bygger långsamt på berget, bara för att se andra bitar av det vittra sönder och rasar av. Gläds över att gamla minnen och saker långsamt försvinner bort och byggs på av annat i mitt livsberg, men förskräcks lika mycket av att se andra saker falla bort utom min räckvidd.

Vill så innerligt kunna bygga någonting annat själv, inget livsberg, men ensam lyckas skapa något som kan stärka och höja det berg som är min livssituation. Men saknar både kreativiteten och främst motivationen. Söker efter dom byggstenar som behövs för att börja bygga, men krossar alltid det lilla jag hinner skapa och bygga upp innan det formar sig till något större. Har förlorat den antydan till skrivförmåga och estetiska talanger jag någonsin haft.

Blir ändå trygg av vetskapen om hur mycket jag byggt om och hur mycket jag förstärkt, försöker långsamt att ta mig uppåt med drömmar och visioner, och lyckas för det mesta. Det känns bra att bevittna hur den tidigare grunden av musik och dylikt - sedan en tid tillbaka har stärkts av annat. Av känslor, ord och upplevelser.

Fortsätter långsamt att bygga och klättra uppåt, oavsett hur mycket som faller sönder och hur många gånger jag än faller ner. Oavsett hur många gånger jag själv skapar hål och sliter bort saker jag behöver. Lever med förhoppningen om att jag ska fortsätta orka tills jag kommer ännu högre upp, på en ännu starkare grund.

Jag vet verkligen inte varför jag skriver.