Bleh

Varför får mamma mig alltid att känna mig som världens mest värdelösa missfoster med bara ett par ord? Sen när jag blir ledsen är det naturligtvis mitt fel.
Det bästa exemplet jag har var när mamma specifikt sa "Du äter mig ur huset!" och sen rantade att allt jag gjorde var att förstöra för henne. Naturligtvis tog jag så illa vid mig att jag började äta mycket mindre (yeah, gick runt nästan konstant hungrig i någon vecka pga den kommentaren. Patetiskt, jag vet.) och till och med sa nej till mat ibland. Då fick man naturligtvis höra att det var mitt fel, för jag hade missförstått mamma. Ja, för att få en utskällning på tio minuter om hur jag äter för mycket (kände mig inte alls som en fet kossa då, nej då) som leder till att man tappar aptit och matlust är ju HELT och HÅLLET mitt fel. Inget som sades kunde misstolkas som att jag äter för mycket och bara förstör för henne, inte alls. Mer än att det var det hela utskällningen gick ut på. Men nejdå, allt var bara en misstolkning från min sida.
Mamma säger ofta att hon inte är som mormor, för mormor tror sig vara störst bäst och vackrast och alltid har rätt. Well, där har mamma fel. Hon är EXAKT som mormor.
Synd bara att det även bara är mamma som får ta upp skit som hände för flera år sedan, för tar jag upp något som hände för mer än två veckor sedan så får jag höra att det var för länge sedan och att jag borde släppa det.
Just nu känner jag att jag aldrig kan vinna. Äter jag så äter jag för mycket, äter jag inte så tar jag saker för hårt, äter jag mindre än jag brukar är jag otacksam (eller ibland när hon faktiskt verkar bry sig frågar hon hur jag mår).
Mitt mående är en sak jag gav upp att prata med mamma om för läääänge sedan. Visst, jag kan säga till när jag har en dålig dag, men tror inte jag säger hur det egentligen är ställt med mig. Tror inte jag nämnt självmordstankarna för henne på många år. Nämnde när jag fick en blackout i Glimåkra, men det var allt. Tror inte jag specifikt nämnt att jag dagligen har någon typ av självskadetanke i större eller mindre format. Vet att jag kanske borde nämna det, men de gånger jag nämnt att jag mår dåligt har jag fått höra "Du är för ung för att vara deperimerad!", "Alla mår dåligt ibland.", "Livet går upp och ner för alla." och liknande.
Har jag förresten nämnt att min mamma själv varit självmordsbenägen? När jag var liten var hon nära på att ta livet av sig. Hon hade till och med skrivit brev till alla oss barn som förklarade saken. Sen gick pannan i huset sönder och hon kände att hon inte kunde lämna oss i ett stelfruset hus. Tog ett tag innan saker ordnade sig och då hade hon börjat må bättre.
När jag fick reda på det trodde jag att mamma skulle ha bättre förståelse för hur jag mår, men så var inte fallet. Det blev snarare det motsatta.
Vågar jag prata med mamma eller någon riktig människa hur jag egentligen mår face-to-face? Nope. Det är därför jag använder EC, Dayviews etc för att kunna ventilera. Nog för att jag får en hög med skit öst på mig då jag gör det, men efter att ha blivit utsatt för så mycket psykiskt nedbrytande så är man van. Vet om att jag aldrig kommer bli någonting i värden ändå, så varför ens försöka?
Det enda jag har att se fram emot just nu är StorCon om en vecka och Tyskland två veckor efter det. Sen får vi se vad som händer med mig och mitt liv. Jag kanske fortsätter kämpa, jag kanske ger upp. Vem vet?