Hatar att vara jag

Nej, detta kommer inte bli ett emocutcutmittlivsugerjagvillgåochdö inlägg, utan bara ett inlägg där jag skriver ut mina tankar. Så det så.

Anledningen till varför jag hatar att vara jag är på grund av min jävla hjärna. HATAR att den alltid övertänker precis ALLTING! Som idag, jag skulle skriva en Facebook status om den kommande Seremedy konserten, och på nåt jävla vänster lyckades jag tagga Seike i den. Nu känner jag mig som världens jävla irriterande fangirl bara för det. .__. Hatar att gå runt och tro att alla jag pratar med tycker jag är jobbig, för det är så min hjärna funkar.
Jag är sjukt socialt awkward också, för den enda sociala kontakten jag hade med mina klasskompisar större delen av grundskolan var då dom mobbade och/eller slog mig. Detta lägger bara till på min känsla av att folk tycker jag är jobbig.
Hatar det mer än allt annat, men det är heller inget som försvinner över en natt. </3
Har hela mitt liv blivit behandlad som någon som är mindre värd än andra, så hur kan folk förvänta sig att jag ska kunna ta för mig utan minsta lilla tvekan? Det är som att be någon tala ett helt nytt språk flytande.

Jag har också större delen av min uppväxt fått höra att jag är fet, ful och motbjudande, och att ingen någonsin kommer älska mig för jag är inte värd det. Har alltid hatat min kropp, även om det börjar bli bättre nu på senare år. Det gick så långt att jag fick ätstörningar redan i fyran (lägg då till att jag började skolan ett år tidigare och ni kanske inser hur ung jag var då). Jag kom över det värsta med det, men tankegången och problematiken finns kvar än idag. Jag får perioder där jag saknar aptit eller självmant väljer att svälta mig själv som straff för någonting eller bara för att jag vill gå hungrig en hel dag, och äter jag inte då jag är hungrig kan jag inte äta mycket innan jag blir illamående.
Ibland blir jag illamående bara på tanken av mat.

Jag vet att det finns folk som har det värre än vad jag har det och att jag egentligen inte borde klaga, men jag måste få ur mig detta oavsett hur jobbigt det känns. För att ja, bara att SKRIVA detta tar emot så sjukt mycket för mig, för att min hjärna säger att jag bara är i vägen och att det inte är så farligt, det finns folk som har det värre, varför ska jag ta upp mina problem när dom inte är så stora egentligen?

Varje gång jag tar kontakt med folk på något sätt, oavsett om det är på internet eller i verkligheten så blir jag så fruktansvärt rädd att dom ska tycka att jag är jobbig och störande. Det är väll antagligen detta som har gjort att jag har min sociala fobi som jag försöker överkomma, men det är svårt. Även om jag verkar social och glad och allt så är min hjärna i totalt kaos.

Jag känner mig aldrig fin nog, bra nog, smart nog, rolig nog eller intressant nog för att folk ska tycka om mig. Däremot är jag jävligt bra på att känna mig jobbig, irriterande och i vägen hela tiden.

Vet inte vad jag ska göra för att slippa dessa tankar, jag har verkligen testat ALLT! Att jag bor mitt ute i ingenstans och inte har råd att ta mig till någon kompis heller, gör inte saken bättre.

Önskar jag kunde omringa mig med människor som gillade mig för den ag är och som jag kan ha kul med, och att jag slapp känna mig så jävla värdelös, ensam och jobbig hela tiden.

Nu ska jag ta och lyssna på musik och försöka komma ur träsket som är mina tankar, innan dom slukar mig helt och jag går under. Peppar inför Seremedy, det borde hjälpa.

Långt inlägg är långt. ._.

(P.S. Jag har extrem jävla ångest för att posta detta, men jag orkar fan inte med detta mer utan jag MÅSTE få ur mig skiten så ni kanske förstår mig och mitt tankesätt bättre.)