And the days blur into one

Skriver alltid seriösa inlägg på nätterna, vet inte ens varför. Får mer tid ensam, vilket leder till mer tid att tänka antar jag. Det var skönt att vara bland bra folk hela helgen, då tänker jag inte så mycket på det.

Det var dock ganska jobbigt att komma hem, då jag försöker hålla mig borta ganska mycket. Jag vet att det bara blir värre när jag flyr från problemet, om man ens kan definiera det som ett problem. Kanske mer sorg, panik och ångest skulle vara bättre benämningar. Men det känns som om jag bara vill blunda för alltihop, inte vara medveten om det och låtsas som om det inte finns. Samtidigt vill jag inte det, jag vill kunna finnas där, men det är verkligen inte det lättaste. Jag vet att jag inte är tillräckligt stark för att kunna ta tag i det, när jag inte ens har kunnat acceptera fakta.