Livet sker men jag ser bara på

En gång i tiden bloggade jag varje dag, jag tog det på blodigt allvar. Jag la ner så mycket tid på layout och innehåll att det blev som ett jobb för mig, på sidan om skolan. Men då var jag också 14-15 år gammal. Förstår inte hur jag orkade, mitt i allt kaos.

Nu för tiden glömmer jag bra bort sådant hela tiden. Kommer tillbaka efter veckor och månader och ursäktar min frånvaro. För vem bryr sig egentligen? På riktigt?

Instagram är mycket lättare, lite som bilddagboken. Det var tider det. Hittade mitt konto från 2007. Jag var så alternativ och svår så det finns inte. Visade det för min sambo när vi var ute och åt på restaurang i fredags, han bara skrattade och sa att jag var gullig. Visst var jag!



Jag har precis börjat äta Concerta igen efter cirka tre månaders uppehåll. Så småningom ska jag få förhöjd dos. Äntligen. Det är liksom kaos i ordningen. Allt går bra, men det tär på mig och jag är en åskådare av mitt eget liv. Inget får min fulla uppmärksamhet, inget alls. Och stressen kryper ständigt på mig.
Ansökningar, utställningar, ekonomiska problem, antagningsbesked, sommarjobb, kost. Och vänner. Jag träffar så sällan vänner utanför skolan. Förutom Erik då, men sambon räknas inte.
Jag vill kunna glädjas åt mitt liv, på riktigt. Se fram emot saker, njuta av det som sker. Men för tillfället går det inte. Min hjärna går på högvarv och slow motion på samma gång och jag är hela tiden trött. Jag går mot ljusare tider, men jag tar inte in det. Skärpning Julia!

På fredag sätter jag mig på tåget mot Stockholm och vidare mot Uppsala för att träffa vänner. Det får jag försöka se fram emot, och inte bara tänka på hur mycket pengar hela kalaset kommer kosta min stackars kassa. Det blir en stilla manifestation från soffan på måndag.