Föräldrarnas åsikt om tatueringen

Mina föräldrar är väldigt accepterande och låter mig göra i stort sett hur jag vill med min kropp, så länge det blir bra, är hygieniskt och inte för med sig komplikationer så som sjukdomar och infektioner. Så de visste att jag planerade att tatuera mig i Prag. De gav mig till och med tillstånd efter att jag förklarat att de är noggranna och duktiga på studion där mina vänner tatuerat sig. Men jag tatuerade inte riktigt det jag först sagt till dem...



Pappas svar på mms samma dag som jag tatuerat mig: Fin. Men lite stor.

Mammas kommentar efter att ha sett bild dagen efter: Inte riktigt vad jag väntat mig. Den var lite stor, men det var finare än jag trodde! Fast det spelar ingen roll vad jag tycker. Du verkar stolt och nöjd, och det är ju du som ska ha den hela livet, så det är det viktigaste.


Pappa när han såg den i verkligheten: Nu kan du aldrig bli präst. Du representerar asatron nu, så de låter dig nog inte bli präst.
Jag: Ah, för det var ju mitt mål i livet...............

Mamma i morse: När du var liten så hade du ju sådana faketatueringar som försvann när du duschade, jag väntar nästan på att din ska försvinna nu också, men det gör den ju inte. Det är lite ovant.