Mitt dekadenta liv

Jag, Sara, Ida och Rebecca sitter i lägenheten, och jag misstänker att jag är lite rund under fötterna, för jag skrattar hysteriskt åt Rebeccas sådär-bra Lars Leijonborg-parodi. Jag lever verkligen det där som alla vill leva när de är femton, det som jag drömde om när jag var femton. Om att bo med en bästa vän i en tvåa i Majorna. På soffbordet står två halvtomma vindunkar samt en sangria som ingen rört, och vackra glas står på bordet. Askfatet är överfullt och jag känner mig så härligt dekadent.

Ingen bryr sig, men jag älskar det. Dessutom stinker allting rök, och allting som saknas är Patrick Wolf i mina armar, sedan skulle mitt liv vara komplett. Men jag skall inte klaga, jag har min Joel här. Inte här just nu, men han är min. Min fina Joel. Astrid och Joel, det låter riktigt fint. Men hans efternamn är inte fint, därför ska vi inte gifta oss. Nej, nu när man börjar med fyllelogik är det dags att publicera och lägga undan datorn.