Get down under Willem

"We are the new generation
We fight for out right to party
We transform garbage into art

Save your scrap for victory

Defqon one, Australia!"

Okej. Serijööösa bissniss här då.
Innan jag börjar: Detta är INTE en hat text. Mer en text med ett kärleksbudskap i så fall.

Jag har hatat, hatat, haatat emos innan.
Men bara genom att man åldras ett år känns det som att vissa skärper till sig och ja..
"get their act together"
Folk börjar ins att deras liv inte suger och att det faktiskt inte är något märkvärdigt med dem. Deras problem är inte viktigare än någon annans och det finns folk som det är riktigt jävla synd om.
Jag känner många emos och före detta emos och de är bland mina närmsta vänner.
Men precis som att emot lever kvar lite i vissa, lever också mitt hat kvar inom mig, som en ensam liten rabiessmittad anka i en stor dam. (Öh, liknelse much?) x)
Detta betyder att när jag känner att jag fått en överdos utav emokulturen (t.ex:att någon klagar på sitt liv, eller spelar "emomusik" högt som fan) då kryper hatet fram. Jag får då svårt att uttala mig vänligt om vad jag tycker och slänger i stället ur mig saker som är lite onödiga. Detta tar "emosarna", (eller "emona" eller hur fan man nu skriver emo i bestämd form i plural), som ett hot. Det är för att de sitter ju och är nostalgiska och tänker tillbaka (främst gällande musiken). Då vill man inte att någon ska röra vid ens minnen eller hur? 8-/ Jag kan förstå er/dem/whatever. :)

Men så länge jag blir bombad med "emomusik" och problem, ska jag slå tillbaka med glada miner och musik som komponeras för att man ska kunna fly från all sorg och all politik. En musikstil som är till för att försätta i extas och släppa fram din kärlek. Electronica! =)

"This time I won't give up,
You'll never break my heart,
I've only one request...
Don't touch my memories! "

OBS! Jag är hiphopare/hardhead, så jag har ingen jävla aning om vad ni definierar som emomusik och inte. Och jag vill inte veta heller, så lägg inte tid på att försöka läxa upp mig, det kommer inte hjälpa. Jag vet att det finns folk som kallar sig scene och pop och brutal och massa olika stilar. Det skiter jag också i. Emo heter det för mig, punkt. ;P
Och om någon tagit illa upp av den här texten så var det inte meningen.
Sen får ni gärna säga att ni hatar hiphopare om ni vill och gör det. ^^ Det är bara skönt att veta att jag inte är allmänt accepterad av emokollektivet.
Mina emo/ex-emo-vänner. Jag är vän med er; alltså spelar stil ingen roll. Eller hur? =) <3