Någon som har allt men ändå inget

Hmm, jag vet att jag har en plats i mitt hem. Men ändå så känns det som om vart jag än går inte hör hemma eller inte har någon plats. Kompisar, jag vill alltid det bästa men i slutändan så känns det som jag stöter bort dem,tar i sönder dem, de rostar bort ifrån mig. Allt jag kommer i kontakt med försvinner framför mig.
Jag vet om att jag har flera bra kompisar och bästa vän runt omkring mig, men ändå känner jag mig ensam, jätte ensam. Jag vet att det finns de som bryr sig men det går inte. Jag sätter alltid på ett glatt ansikte till skolan bara så ingen ska märka hur det är. När jag kommer hem, då slutar det glada ansiktet och blir ett stenansikte. Känner mig tom, som att inget finns där. Jag vill inte besvära någon med mina problem, jag vill inte att någon ska gå och oroa sig över mig. Jag vill inte att någon ska behöva störas utav mig. Jag vill inte vara till besvär. Och de senaste månaderna så har jag utvecklat något sorts skadebeteende där jag slår på saker(icke levande ting, tex väggar,stolpar,trä etc.) jag gör detta när jag är sur eller för att lätta ångest. Jag gör det när jag tycker att jag förtjänar det.
Jag har aldrig riktigt haft någon att prata med, ingen förstår.
Jag vågar knappt berätta för min bästa vän för jag tror han kommer ta illa vid sig och börja trycka bort mig.
Jag kom framtill att jag är väldigt olyckligt kär, och jag kan inte förmå att berätta för henne.
Jag har fått ett par stora över detta ångestattacker.
Jag har känt allt detta i flera månader utan att berätta för någon, bara gått runt och tryckt in det djupt inom mig..
Och efter ångestattackerna så kunde jag inte hålla kvar, det är som ett förråd som är fullt och jag försöker trycka in mer men det börjar trilla ut och jag desperat försöker hålla allt inne, men det går inte längre.
Jag känner inte igen mig längre...

Kände bara för att skriva av mig.