Flickan gråter inte ler,
flickan skär sig i armen när igen ser.
Hon är död inombords,
det finns ingen som förstår henns djupa smärta.
Alla skrattar åt henne,
dom ser henne som ett skämt inte som den vackra flickan hon egentligen är.
Dom förföljer henne efter skolan vaje dag,
drar in henne i en mörk gränd,
drar i hennes kläder slår henne gul och blå..
Flickan vaknar på natten,
det svider i hela kroppen..
Hon tar sig upp och vandrar hemåt.
Där hemma är det bråk som vanligt,
ingen märker henne.
Flickan lägger sig i sängen försöker att sova,
hon lyckas inte,.
När det blivit tyst där hemma sätter hon på sig kläder skriver ett brev och går ut..
Hon springer,
andas kan hon inte,
den magra flickan stannar vid stadens högsta bro,
hon tittar ner, knyter handen om brevet och hoppar..
Jag kan inte stå men ändå reser jag mig upp,
jag kan inte gå men ändå springer jag,
jag kan inte andas men ändå lever jag,
jag kan inte le men ändå skrattar jag,
jag kan inte tänka men ändå förstår jag,
jag kan inte känna ngt men ändå gör det ont,
jag kan inte älska men jag gör det ändå..
Jag kan inte andas, tar luft från ingenstans.
Det är kvaft, det är dimmigt ser ingenting.
Klumpen i magen växer,
går upp mot halsen,
spyr blod,
gråter tårar som svider,
kroppen gör ont, kan inte röra mig.
Ligger i sängen och tror att slutet är nära,
ber till gud att allt ska bli bra,
min tro är borta, jag har gett upp.
Skakar, fryser är helt jävla förstörd.
Längtar bort,
ser upp mot himlen,
jag faller ner på knä..
Inser att det är här det slutar..
