Du, jag och mitt mående

Ibland.. händer det där du inte vill ska hända. För mig händer det ganska ofta.

Just precis när jag skulle kunna säga att jag känner mig lycklig, glad och nöjd med mitt liv, inträffar alltid någonting som krossar allt. Och jag fattar inte vad jag gör för fel.

Varje gång någonting sådant händer, blir jag liksom paranoid, slutar äta och går runt med ångest mest hela dagarna. Jag vill vara lycklig, men när allting ändå alltid förstörs när jag är det känns det liksom inte värt det.
Är det värt att vara lycklig i någon vecka bara för att sedan behöva deppa ihop totalt och ligga och panikgråta mig till sömns varje natt för att sedan gå upp, trycka undan tårarna och låtsas som att ingenting har hänt?

Det känns nästan som om jag inte är värd att vara lycklig om allt ändå rasar så snabbt och jag börjar må dåligt igen. Det är som att jag är världens svagaste lilla flicka instängd i någon som utåt sätt ser självsäker och stark ut.

Längtan efter att ha någon som älskar mig för den jag är och vill umgås med mig så ofta han bara kan, ligga och krama mig till sömns och dela sitt liv med mig är så stor att det nästan börjar bli farligt för mig själv. Jag känner det ju. Det är som att någon river sönder mig och sakta men säkert drar ut varenda litet strå av värdighet jag har.

Viljan att dö, den finns där, hela tiden.. Ligger där djupt inom mig och ruvar, i väntan på att få komma upp till ytan varje gång någon hugger mig i ryggen.

När jag blir sårad, blir jag extrem och det är jag mycket medveten om. Jag säger saker jag inte menar, gör saker jag egentligen inte vill och förstör mest för mig själv, och vägrar inse det under tiden jag är som ledsnast. Sedan när jag lugnat ner mig ångrar jag allt, men det är rean för sent att ta tillbaka.

Det finns en person jag verkligen hoppas kommer läsa detta och jag tror han vet vem han är om han får för sig att kika in här.
Jag föll för honom, för snabbt, men han gjorde mig lyckligast i världen och nu saknar jag honom av hela mitt hjärta även fast jag bara hann vara med honom i en ynka liten vecka.
Det gör ont att vara så o stabil i sig själv och jag hoppas att han förlåter mig, och åtminstone vill vara min vän.

Nu ska jag fortsätta spela bas och försöka tänka på annat.

Tack för att du läst detta, eller nått!