Salsa on my ballz boys.

Det känns som att jag mer och mer blir nerdragen i ditt träsk igen.
Börjar grubbla och ligger vaken om nätterna, ensam. Utan dig.
Tänker tillbaka på de minnen vi ändå han få tillsammans.
På hur viktig du fick mig att känna mig.

Kan inte fatta att jag fortfarande är så kär.
Så jävla olyckligt kär.

Om jag fick välja, skulle du fortfarande vara min.
Eller så skulle jag spola tillbaka i tiden, bara för att få vara sådär lycklig igen.

Du sa att jag fick dina depritionstankar att försvinna genom att bara vara nära dig.
Och du sa att du började falla för mig. Att jag var den vackraste du sett.
Att jag var allt du ville ha.
Om du tvekade, varför sa du då alla de sakerna till mig?

Gör så förbannat jävla ont. Och du vägrar att ens prata med mig.

DÖ jävla kärlek DÖ. Jag vill inte vara fast här. Jag vill ju gå vidare.

Det är en hårfin linje mellan kärlek och hat, är det därför man kan känna båda sakerna samtidigt för någon?