1 år med Tim snart

För ett år sedan var jag fast i en ät störning, jag kände mig fet, kämpade så hårt jag kunde för att få bra betyg, tränade samtidigt 6 gånger i veckan och siktade mot landslaget. En elit fäktare som sökte perfektion. Ju mindre jag åt ju mer tränade jag och så höll det på tills det plötsligt fick ett slut på sjukhuset. Jag gjorde mina val snabbt, började äta för att få vara med de jag brydde mig om så mycket som möjligt. Fast i en djup depression, självmords benägen med självskapade beteende och hade just fått veta att min tid som elit fäktare var över. Det skulle inte bli något landslag. Jag ville inte äta, det äcklade mig, jag var äcklad av min kropp och mådde allmänt skit. Den jag älskade mest kunde inte hantera mitt beteende, hotade med att lämna mig om jag inte slutade klaga på min kropp, om jag inte slutade vara så jävla egoistisk. För det var vad jag var enligt honom, en egoistisk jävla tjej som krävde uppmärksamhet från allmänheten och bara tyckte synd om sig själv. Sådan var jag. Så klart det sårade, men eftersom att jag brydde mig mer om honom än mig själv slutade jag visa hur jag mådde.

Jag började äta när jag var med honom, för att göra honom glad, jag kämpade så otroligt mycket för att få se honom glad. Och även om han sårade mig många gånger så fortsatte jag kämpa för att få behålla honom. Han var det jag hade att leva för.

Det var 2 veckor som han inte pratade med mig. 2 Veckor av oändligt lidande, jag tror aldrig att jag känt mig så ensam och krossad. Jag kommer ihåg alla de gånger jag satt på köksgolvet med en kniv i handen som jag höll mot min mage. Jag hade ingenting mer att leva för. En liten del av mig tänkte hela tiden men tänk om det här går över, tänk om han kommer tillbaka till dig. Och det var den lilla delen av mig som fick mig att ringa min närmaste vän som alltid lyckades få mig lugn.
Efter 2 veckor mässade jag till den jag älskade igen och sa att jag skulle låta honom va i fred och tänka tills han hörde av sig. Det skulle bli mitt sista försök att få tag på honom om han inte svarade. Jag grät när jag skickade messet.
Några timmar senare fick jag ett svar, jag mins inte riktigt vad han skrev. Men jag minns att det fanns ett hjärta med i smset. Han började prata med mig igen och allt blev som vanligt. Jag älskade honom. Men jag tror inte att han förstod att jag gjorde det på riktigt. Jag visste själv att jag inte kunde leva utan honom men jag vågade inte berätta det för jag ville inte visa hur dåligt jag mådde.

Vi bråkade ofta efter det, mest för att han blev deppig och i princip tog ut det på mig för att jag försökte hjälpa. Jag envisades med att försöka göra honom glad, hans leende var det som gav mig lycka. Det var svårt att ta sig igenom all skit men jag lyckades ändå. Jag ville inte förlora honom. Han fick mig att känna mig säker, lycklig och älskad. Jag visste att såren han skar i mitt hjärta skulle läka, och att det skulle va han som plåstrade om dem till slut.


Sommaren kom och det kändes tungt. Hittills hade jag spenderat nästan var enda helg med honom och nu skulle jag iväg 2 veckor med min familj. Dagen jag skulle åka var han med mig, jag grät en del den dagen. Och de är en av de få gånger som jag fått se honom gråta. Den dagen förstod jag verkligen att han älskade mig, att han skulle sakna mig på riktigt. Att han verkligen brydde sig om mig, mig, mig,mig. Det var svårt att säga hej då på tåg perrongen när han skulle åka hem, det var som att jag lämnade hela min själ där med honom. Han höll om mig hårt och jag kämpade för att inte gråta. Lyckades inte men jag försökte i alla fall.

De 2 veckorna var skit. Jag grät mig själv till söms varje natt, vaknade av att jag skrek. Jag saknade honom så mycket. Varje dag satt jag inne vid datorn och hoppades på att internet skulle fungera vilket det inte alltid gjorde, jag ville höra hans röst. Jag ville höra rösten som gick rakt in i mitt hjärta, ville höra orden som fick mitt hjärta att fortsätta slå.

När jag kom hem hämtade han mig på flygplatsen. Jag fylldes av lycka när jag såg honom och allt kändes så bra. Jag bodde hos honom under sommar lovet och det var nog det mest underbara lovet någonsin. Jag var så extremt lycklig med honom, och det kunde alla runt omkring se. Varje kyss värmde min kropp så mycket, varje ord han sa gjorde mig glad.


Sedan var det hans tur att åka.. Jag var tvungen att va själv igen. Precis innan han skulle kliva in i bilen för att åka iväg kysste han mig och sa: gråt inte, var stark.
Och jag kämpade nått så otroligt och lyckades tills jag kom hem och fick lägga mig i sängen. Jag skulle sova själv för första gången på flera veckor. Jag grät och grät, hade ingen ork för någonting ville inte träffa någon eller göra något. Jag ville bara ligga där i sängen och vänta på att han kom hem. Fy fan va jag saknade honom.

Det var helt sjukt så ont det gjorde att vara så långt bort.
Men han kom hem, han kom tillbaka och allt blev bra igen. Lite senare gick han in i en riktig depp period. Han var deppig varje dag och varje dag försökte jag trösta honom och göra honom glad. Helt otroligt va jag kämpade. Han blev sur för vad som helst och jag fick knappt någon sömn. Detta höll dock bara i ungefär en månad. Efter det var han lugnare än någonsin, han var glad. Ovanligt glad. Som om han friats från en oändlig smärta. Jag hade lite svårt att ta in att han var glad på riktigt först och trodde hela tiden att han skulle bli sur. Men det blev ha inte och det förstod jag efter ett tag.

Snart har det gått ett år sedan jag blev tillsammans med den här människan. Ett år har jag hållt mig med honom, hållt mig fast även om det varit svårt. Tryckt undan mina egna besvär och bara fortsatt. Och nu ett år senare har han lärt sig ta hand om mig, han håller om mig när jag är ledsen, tröstar mig när jag mår skit. Han är där och säger att allt kommer att bli bättre, att jag klarar det och att han älskar mig. Han bryr sig om mig och jag känner fortfarande samma känsla. Att det här är så rätt och att det här är den jag är menad att va med resten av livet.
Jag älskar honom mer än allt i världen.

Han finns där och tröstar mig
Han får mig alltid att le oavsett hur dåligt jag mår
Han har de finaste ögonen i världen som får mig att känna mig så förälskad.
När han håller om mig känner jag mig säker och jag skulle kunna vilja vara i hans famn för all framtid.
När han ler mot mig ger han mig all lycka i världen.
Och jag kommer alltid vara hans

den människan som jag älskar mest av allt i världen och snart har varit tillsammans ett år med.

Det är Tim Sonesson och jag tänker hålla mig fast vid honom för all framtid