So I keep on dreamin'

Jag förstår mig inte på mina drömmar nu för tiden. Alla gamla jobbiga tider verkar ha en benägenhet att dyka upp och få mig att känna mig känslomässigt förvirrad. Jag vet inte riktigt vad som är grejen men det känns som att jag på något vis längtar tillbaka till det jobbiga. Kanske för att då var det lättare att sätta ett ansikte eller urskilja var ångesten och all skit satt till skillnad från nu när allt bara är kaos.

Det är också på något vis lättare att vara nere i ett svart hål från vilket man aldrig tror man kommer komma upp ifrån än att försöka leva med ångesten i verkligheten, stundtals medveten om att allt kommer gå åt helvete och andra gånger i förnekelse om vad som håller på att hända.

En annan anledning att jag längtar tillbaka är att jag saknar att känna ordentligt. Att ha så starka känslor i kroppen att man inte vet var man ska ta vägen. Då är det iallafall ingen tvekan att man lever.

För just nu känns det mest som jag sitter av tiden i det här jävla fängelset som kallas livet.